Recension: Bach vid Kervo å
Solo a violino senza basso. Kreeta-Maria Kentala, barockviolin i S:t Lars kapell. Bach, Roman.
Johann Sebastian Bachs sonater för viola da gamba och cembalo. Markku Luolajan-Mikkola, viola da gamba; Mahan Esfahani, cembalo i Helsinge kyrka S:t Lars 2.8.
Festivalen Vanda BRQ körde i gång i söndags i Helsinge kyrkobys idylliska miljö. Årets tema är Johann Sebastian Bach (1685–1750), som fyller 330 år men är även, som konstnärliga ledaren Markku Luolajan-Mikkola konstaterar, betydelsefull och aktuell i alla tider.
Jag håller med honom. Bachs musik representerar den perfekta kombinationen av kompositionsteknik och uttryckskraft, och dessutom var han idérik, produktiv och öppen för impulser.
Den första av söndagens två konserter hördes i det vackra, moderna kapellet invid S:t Lars medeltida kyrka. Kreeta-Maria Kentala, en av vårt lands främsta barockviolinister, spelade Bachs partita för soloviolin nr 1, h-moll, samt sonat för soloviolin nr 2, a-moll.
Partitan består av fyra danssatser samt doublesatser, där danssatsernas material utvecklas. Även sonaten har fyra satser, Grave–Fuga–Andante–Allegro. Musiken är flerstämmig: figurationen ger upphov till polyfoni, och dubbel- och trippelgrepp formar ackord.
Kentala spelade genomgående nyansrikt och smidigt, så även i sonatens krävande fugasats och i andantesatsen, där kompositören har skapat illusionen av en melodi med ackompanjemang. Det enda som retade mig var att pulsen stundvis försvann helt i de inledande satserna i både partitan och sonaten.
Svenska Johan Helmich Romans (1694–1758) Fuma i e-moll visade sig vara ett charmerande och välbyggt stycke. Kentala brinner också för folkmusik, vilket hördes i hennes läckert robusta spel i bourréesatsen i partitan. Som extranummer spelade hon en bröllopspolska från Kaustby, en klok påminnelse om att olika musiktraditioner överlappar varandra.
Italienska influenser
På söndagens andra konsert i S:t Lars kyrka spelade gambisten Luolajan-Mikkola och iranskfödda cembalovirtuosen Mahan Esfahani Bachs tre sonater för viola da gamba och cembalo, i G-dur, D-dur och g-moll.
I programhäftet skriver Esfahani att Bach fick sin inspiration från sin tids italienska konserter. Dessa influenser hörs såväl i de virtuosa passagerna som i de graciösa melodierna. Sonaterna har sina egna karaktärer men utgör även en helhet som kulminerar i den magnifika fugan i slutet av g-mollsonaten.
Luolajan-Mikkolas och Esfahanis tolkningar var perfekta i alla avseenden. Luolajan-Mikkola spelade med en ren och sjungande ton som smekte örat, och Esfahanis entusiastiska insats var lika njutbar.
På sina instrument som förresten var splitternya spelade duon superbt även Bachs triosonat i d-moll, ursprungligen komponerad för orgel. Applåderna rungade i den nästan fullsatta kyrkan.
Vanda BRQ pågår ända till 9.8 med mer Bach samt till exempel engelska lutsånger och lovande unga barockmusiker.