Ågren: Dikter utan land
Vissa dikter i Gösta Ågrens nya diktsamling, en av hans allra bästa, tycks nudda vid lätt obehagliga sanningar om oss alla.
DIKTER
Schildts & Söderströms 2015
Gösta Ågren har publicerat böcker i sextio år – poesi, essäer, litteraturvetenskapliga arbeten – men frågan är om inte den nya diktsamlingen, Dikter utan land, är en av författarens allra bästa. Jag vill åtminstone utnämna den till årets i särklass mest övertygande finlandssvenska diktsamling och en av de bästa på svenska över huvud taget.
Inte har väl något radikalt nytt skett med Ågren, det handlar om en högst igenkännlig, sammansatt och förtätat filosofisk dikt, på en gång påstående och undersökande; ganska karg i tonen men samtidigt beredd att med rutinerade handgrepp vända upp och ner på sina egna resonemang.
Det är bara det att kvaliteten är så anmärkningsvärt hög. Här finns både massor av rader som låter sig brytas ut nästan aforistiskt och betänkas isolerade – ”Det tydliga är oförklarligt”, ”Stammen / stirrar ur ditt ansikte”, ”Cirkeln har inget centrum; / den är en sinnessjuk cell” – och långa, vidvinklade tankar, bilder som byggs ut, raseras, ersätts av nya bilder. Bokens längsta och starkaste avdelning innehåller 22 dikter i fri dialog med Emersons essäer (som man inte alls behöver ha läst).
Ågren är väsentligen upptagen med dels existentiella, dels kunskapsteoretiska frågor – styrkans och svaghetens natur, tankens och språkets villkor, paradoxens förmåga att uttrycka sig meningsfullt om liv och död.
Kraft och estetisk integritet
Någon gång kan hans poesi vrida sig in mot livsvisdomens ömtåliga zon, men för det mesta utan att det blir förnumstigt. Däremot finns numera hos Ågren ett markant abstraherande drag, som i längden ger en lite torr, monoton klang åt hans nogsamt och skickligt radbrutna, om än lite pedantiskt kommaterade strofer; det händer att man längtar efter sinnliga ting, överraskningar. Men det är dumt att läsa flera dikter i följd. Och bristen tas igen i samlingens avslutande, på en gång lågmälda och storartade dikt, ”Vald”, som för övrigt är sju sidor och den enda i boken av det formatet.
Typografiskt är Ågren proper (jag gissar att han betraktar det grafiska experimentet som nonsens), men det är just det som ger innehållet kraft; här råder en sorts ironi mellan yttre ordning och inre tumult, mellan det artikulerade, till text inkarnerade, och den stora tomhet eller det gränslösa mörker som är Ågrens kanske viktigaste motiv.
I ett skede av läsningen märker jag att jag blir lite rädd av vissa dikter; de tycks nudda vid lätt obehagliga sanningar om mig själv, om oss alla; de kommer med något dovt varslande:
”Allmänna / och tomma ser samhällets / statyer mot framtiden som om / den var ett land / och de kunde se.”
Men i detta lite bistra, nästan avvisande i Ågrens tilltal, ligger kraften och den estetiska integriteten: här är inte rum och inte tid för upptåg eller fägring, och när Ågren ändå är lyrisk – för han är förvisso lyriker, inte bara diktare – är det för att diktens ämne tycks kräva det.