H2Ö imponerade estetiskt
Rykten från i fjol som talade om Åbos nya alternativfestival H2Ö som Finlands minsta, bästa och mysigaste hade spritt sig effektivt.
På fredag kväll besöktes H2Ö på det vackra Runsala varvsområde av drygt 3 400 gäster varav många för första gången. På hela elva scener uppträder under veckoslutet cirka 130 artister – och av dem känner den genomsnittliga festivalgästen sannolikt till högst en handfull.
Om bandbokaren gjort några personliga val så uppvisade H2Ö också i dekoreringen av de gamla varvsbarackerna ett personligt och visuellt genomtänkt hantverk. I dagsljus visade sig den imponerande industriarkitekturen och när solen gått ner förvandlades varvsområdet till en väldesignad ljus- och skuggfest som lika gott kunnat lega i Mumindalen.
Det spekulerades på förhand att DIY-känslan som präglade debutåret skulle försvunnit med den plötsliga populariteten, men det var bara ölpriserna man ruckat rejält uppåt. I övrigt var stämningen hos arrangörerna omedelbar och vänlig, hos gästerna nyfiken och beundrande på ett sätt som de ofta överstora mainstreamfestivalerna inte längre lyckas väcka.
Intresset hos artister som velat uppträda på H2Ö har varit så stor att man på hemsidan blev tvungna att meddela att inga fler erbjudanden kan tas emot. Den breda repertoaren innebär förstås att samtliga konserter inte håller världsklass eller ens division 1-kvalitet, men det är naturligtvis inte heller meningen att bjuda på radiovänlig popsmet. Upptäckandets glädje medelst roderlös navigering från scen till nästa är det bästa som festivaler med musiken i centrum kan erbjuda. Och i någons öron är ju alla alltid världsklass.
Bland de snäppet mer etablerade namnen på fredag fanns Burning Hearts som nu återvände efter en längre paus. Paret Henry och Jessika Neuman som bandet kretsar kring sägs under senaste året ha fått hålla spelkänslan uppe medan familjens minsting sovit dagssömn, men några spår av föräldrautmattning kunde man inte se. Tvärtom sjunger Jessika starkare än någonsin och det var inget tvivel om att Henry trivdes att vara tillbaka på en scen. I all sin avsedda distansering gav Burning Hearts ett intensivt och medryckande intryck.
Kvällens stora utländska namn – åtminstone för de äldre av oss – var britten Pete Kember, bättre känd under artistnamn som Sonic Boom, Spectrum och Experimental Audio Research EAR.
Kembers karriär spänner över trettio år med start i legendariska shoegaze-rockbandet Spacemen 3 i slutet av 1980-talet. Men soundet i fredags låg långt från Revolutions tunga distortion. Ensam på scen, klädd i blåjeans, tröja och sandaler, och utrustad med bara en mixer, keyboard, ett par effektpedaler och diverse obskyra knappar och sladdar, trollband Sonic Boom sin publik med långsamma, utdragna och minimalistiska ljudloopar på vilka han ibland strödde sin talsång.
En verklig vattendelare till spelning – antingen följde man med, lät tanken flyta i de oändliga upprepningarna medan höfterna samtidigt sökte rytmen som nog låg där någonstans bakom fem-sex lager av surrande, väsande och pipande ljudmattor – eller så rusade man ut, rasande över detta pseudokonstnärliga, pretentiösa skräp.
Bägge alldeles plausibla och förståeliga reaktioner.
Mikko Joensuu solo – Finlands svar på Leonard Cohen, Nick Cave och Ed Harcourt – övertygade åter med sin bräckliga och storslagna sångröst, även om de av oss som minns ex-bandet Joensuu 1685:s stenhårda rymdrock saknade lite punch i Mikkos melodiskt dramatiska ballader.
Ansedda finska elektropionjärerna, 20-årsjubilerande Aavikko var bland de mest omtalade på den nattliga vandringen hem från folkparken, och Hidria Spacefolks maniska Hawkwind-manglande hade också lämnat en söt eftersmak.
H2Ö fortsätter på lördag med artister som Cats On Fire, turkiska Farfara och 22-Pistepirkko. Enligt arrangörerna fanns biljetter ännu att få under eftermiddagen.
---
Kolla h2ofestival.fi för närmare information.