När brorsan plötsligt väger hundra kilo mera
Lionel Shriver har ända sedan genombrottet med romanen Vi måste prata om Kevin för tio år sedan varit en av de amerikanska författare som uppskattats stort också i Europa. Och om hennes småironiskt svala stil ibland varit lite svårsmält för mig är det betydligt lättare att uppskatta hennes beredskap att gripa sig an aktuella samhälleliga problem: skolskjutningar, det bristfälliga amerikanska sjukförsäkringssystemet, eller som i den senaste romanen Store bror fetma som degraderande faktor.
Jag-personen Pandora – som för sin del bara är moderat överviktig – lägger ut texten i samma lätt uppskruvade tonfall som så många av Shrivers berättare, och både hon och hennes hälsofascistiske man Fletcher är egentligen ganska påfrestande som romanfigurer. Men eftersom de har sina specifika, medvetet utmejslade roller i dramat kan man nog vänja sig vid dem.
Den tredje aktören, Pandoras bror Edison, är sedan ett kapitel för sig. Den välslimmade, framgångsrike jazzpianisten har på några år förvandlats till en groteskt fet, bostadslös musiker utan jobbtillfällen. "När ens bror dyker upp på flygplatsen och väger hundra kilo mer än sist", konstaterar Pandora, "då säger man ingenting." Så hon gör sitt bästa för att inte komma med några kommentarer eller frågor, men hajar nog till rejält – inte minst som hon trots Fletchers protester lovat brodern att han kan bo hos dem "ett tag". Så han ska hinna komma på fötter yrkesmässigt och skaffa sig tak över huvudet.
Detta "ett tag" kan förstås innebära en hur lång tid som helst, och det visar sig dessutom att brorsan är en gäst som tar mycket plats – inte bara genom sin 175 kilograms kroppshydda. Småningom går det så långt att Fletcher kommer med ett ultimatum: Pandora får lov att välja mellan honom och brodern.
Omvända förtecken
Romanen är indelad i två akter, och i pausen får utvecklingen omvända förtecken. Först skildras Edisons självdestruktiva hetsätande, som innebär att hans vikt ständigt rusar uppåt, men därefter blir det dags att visa hur han med hjälp av sin syster går in för att banta ner sig till sin ursprungliga matchvikt (101 kg ska bort).
Syskonen flyttar till och med temporärt ihop, för att Pandora på ett optimalt sätt ska kunna fungera som stödperson. Och sedan skildras en process som inte bara inkluderar att de bägge blir smalare och samtidigt för kanske första gången lär känna varandra, utan också att själva berättelsen blir betydligt mer engagerande. Den svala distansering som präglat första akten spricker efterhand sönder, och ger plats för nya emotionella spänningsfält.
Shrivers roman handlar om hetsätande som missbruk, men den påminner oss också om att feta personer i dag i många sammanhang – inte minst på arbetsmarknaden – degraderats till andra klassens medborgare. I något skede får fiktionen mig i sitt grepp, så att jag börjar oroa mig för att Edison ändå ska misslyckas i sin kamp mot kilona. Den fråga som då samtidigt tränger sig på är var gränsen går för vad som kan anses vara trovärdigt.
Svårt att ta sig ut
Shriver verkar också själv ha haft svårt att ta sig ut ur sin berättelse, och efter den starka senare delen av romanen kan själva slutet nog upplevas som en antiklimax. Det är förstås ett sätt att ta ner skeendet på jorden, täppa till alla öppningar, men det känns också som en alldeles för lätt lösning för en författare av Shrivers dignitet.
Hur hon egentligen går till väga är det bäst att här inte orda så mycket om. Men som läsare känner jag det som om hon störtat in och tagit ifrån mig något av det hon redan hunnit ge.