Konstrecension: Det dunkar jazz i måleriet
Vår bildkonst har sällan sett en sån konsekvens och fix vision inom ett enskilt konstnärskap som hos Lars-Gunnar Nordström. "Nubben” renodlade sin konst längs samma stilrena spår från början till slut.
Konstmuseet Emma i Hagalund. Till den 13 september.
Det är inte utan att en konstsyn av det här slaget kan få en smak av enögdhet och rigorism. Men samtidigt måste man beundra hängivenheten och konsekvensen som tyder på tidig mognad och stark övertygelse. Här är en konstnär som inte tillät sig snedsteg eller lät sig lockas av tidens extremt omvälvande fluktuationer.
På den stora retrospektiva minnesutställningen som pågår i konstmuseet Emma kan man se att Lars-Gunnar "Nubben" Nordström (1924–2014) under sin sextio år långa bana aldrig hade anledning att i grunden ompröva sitt måleri. I unga år, efter kriget, attraheras han av kubismens form och hans tidigaste verk är ofta porträtt och bland annat bestialiskt vackert komponerade tigerstudier, à la Tiger Rag, i en robust kubistisk stil. Han pendlade mellan det figurativa och nonfigurativa ända fram till cirka år 1952. Därefter slår han slutligt fast sin linje och övergår till den rena, nonfigurativa formen som brukar benämnas konkretism.
Bara det krävde en stark övertygelse eftersom den nonfigurativa konsten och konkretismen under femtio- och sextiotalet ännu, och framför allt hos oss, betraktades med misstänksamhet på flera håll. Många av tidens inflytelserika personer inom konstvärlden ställde sig rentav avoga till den här stilen.
Andades musik
Lars-Gunnar Nordström kom från ett akademiskt hem, hans far var arkitekt (!) och Nubben själv student och lagd åt det intellektuella. Han skrev bland annat dikt och diggade jazz med en sån entusiasm att musiken kom att bli hans största inspirationskälla. Under åren skaffade han sig en monumental skivsamling med jazz och han har själv också framträtt som musiker.
Efter studenten och efter kriget sökte sig Nordström utan framgång till arkitektlinjen vid Tekniska högskolan, han vann däremot inträde vid Centralskolan för konstflit för att studera möbelritning. Vid sidan av studierna började han som ritarpraktikant vid Arkitektförbundets standardiseringsverk där han gjorde ritningar för byggnader och andra konstruktioner. Han gick också på kurser vid Fria konstskolan där bland andra Sam Vanni och Unto Pusa verkade som lärare.
En utställning med fransk modern konst i Konsthallen 1939 gjorde starkt intryck på Nubben, speciellt verk av Picasso, Braque och Gris gav honom impulser för det egna skapandet. Bland de finländska konstnärer som på fyrtiotalet påverkade honom har Nubben nämnt namn som Erik Enroth och Birger Carlstedt.
I slutet av decenniet fick Nordström plats som praktikant på en byrå för inredningsarkitektur i Stockholm och hade möjlighet att vidga sin horisont genom besök på stans konstgallerier som satsade på en betydligt mer avancerad konst än gallerierna i Helsingfors.
Nubben debuterade som konstnär på De ungas utställning i Konsthallen i Helsingfors 1947 då konstnären var 23 år gammal. Han deltog med fyra tuschteckningar med kubistiska stilleben som påminde om Georges Braque. Edvard Richter i Helsingin Sanomat omnämner i sin recension Nordströms rytmiskt levande verk som de främsta inom grafiken.
Improviserade
Nubbens första abstrakta verk tillkom genom improvisationer, en metod som är ett axiom inom jazzen. Han började med att skissa upp en komposition på papper så att formerna spontant växte fram efter ett nonfigurativt mönster. Efter det målade han med lack- och emaljfärg på en jämn hård skiva så att de få färgerna i standardtoner inte skulle blotta handens beröring. Ytan skall vara slät och neutral utan valörer eller variation i färgens tonläge.
Tanken var att målningen existerar i en egen tvådimensionella värld utan att blotta några emotioner som kunde ha sitt upphov i mänsklig närvaro. I den meningen liknade målningen ett slags visuell musik, framför allt jazzmusik som kunde varieras i det oändliga. Lars-Gunnar Nordström hade samma förmåga att spela och variera olika visuella teman så att bilden inte bottnar i några yttre motiv eller förebilder. Utmärkande för målningarna är få färger som upprepas så att svart är ett återkommande gemensamt inslag.
Det hör till undantagen att svart inte ingår som färg på målningarna.
Det nonfigurativa saknar givetvis explicita motiv. Men ingen regel utan undantag. Då man synar utställningen i Emma kan man stöta på några konkretistiska målningar som helt uppenbart alluderar på ett yttre motiv. Till exempel målningen Dimensionell kombination från 1952 anspelar helt tydligt och lekfullt på en sportbils profil. Kanske det är en grant målad leksak i trä som stått som förebild, ett minne från pojkrummet?
Den konkretistiska stil som Lars-Gunnar Nordström utvecklar redan tidigt är så pregnant och originell att det är svårt att missta sig på vem som är upphovsman till hans målningar. På så sätt är han unik inom finländsk bildkonst. Den tungt dunkande jazziga rytm som vaggar målningarna, eller träsnitten och skulpturerna, för omisskännligt tanken till fyrtio- och femtiotalets musik, kanske med en Louis Armstrong eller Count Basie vid trumpeten eller pianot.
Konstnären avled i höstas, närapå nittio år gammal. Verken på utställningen tillhör i huvudsak L-G Nordströms stiftelse.