Bokrecension: Inte längre hippt vara 70-talsblomsterbarn
”Kanske kan man aldrig bli så mycket främling som inför den som varit allra längst inne under ens hud”, tänker huvudpersonen i Doris Dahlins roman.
Ordfront 2015
Det är lätt att sympatisera med Doris Dahlins vilja att lyfta fram de svagare i det klassamhälle också våra nordiska välfärdsstater varit och återgått till att vara.
När hon gestaltar sina erfarenheter och iakttagelser antyds en linje till kvinnliga arbetarförfattare som Moa Martinson, men skillnaden är att Dahlin i aktuella Himlen bar inga moln skriver mer splittrat och ligger en bit ifrån föregångarens berättarauktoritet. Jag saknar det litterära kitt som skulle ha fogat ihop nuskildringen, 70-talsmarkörerna och relationspusselbitarna till en hållbar berättelse.
I centrum står Maria som flyttat från barndomsmiljön i Norrland till Stockholm, och hennes ungdomsbästis Britt-Inger som stannat kvar, men nu många decennier senare ber henne komma och hälsa på för att tala förnuft med tonårsdottern Tove. Det vill Maria inte göra, men hon känner att rollen som gudmor och gammal vän förpliktigar – och så tvingas hon på nytt in i det 70-tal hon mår illa av, men som Britt-Inger minns som så ”fantastiskt”.
Maria skjuter hela tiden upp sitt samtal med Tove, vilket innebär att också själva berättelsen traskar på tomgång. Och trovärdigheten i upplägget haltar: hur kan Britt-Inger komma på idén att be en ungdomskamrat som hon vet att hon inte längre har det minsta gemensamt med komma till Norrland för att tala hennes stökiga tonårsdotter tillrätta? Och varför kan Maria sedan varken säga ja eller nej? Att Tove förhåller sig entydigt avvisande är det som för läsaren är lättast att förstå och acceptera i spelet.
När ska vi komma i gång? Det blir i alla händelser en väldigt lång startbana, i och med att Maria får treva hit och dit utan att komma till skott. Det hade gott räckt med 20 i stället för 150 sidor uppladdning, och jag irriteras också av Dahlins sätt att efter de i sig emellanåt väl valda replikerna dessutom kommentera dem – ett bara alltför effektivt sätt att döda de frön hon just försökt så.
Når smärtpunkten
Till sist når hon i varje fall fram till smärtpunkten, och slutet på den oskuldsfulla 70-talsnaivism hennes huvudpersoner en gång levt i. Det är i samband med de två tonårsflickornas resa till Paris som Maria råkar ut för den traumatiska upplevelse hon därefter i alla år förtigit, men som när hon nu tvingar sig tillbaka åtminstone kan hjälpa henne att nå fram till guddottern. Mellan henne och Britt-Inger är däremot ingen islossning möjlig: ”Kanske kan man aldrig bli så mycket främling som inför den som varit allra längst inne under ens hud.”
Berättelsen får småningom styrfart, men Dahlin brer fortsättningsvis på för tjockt. Det blir upprepningar och förstoringseffekter, samma frågor och svar om och om igen, ett känslosamt ytmyller som man har svårt att se in genom.
Fast under de sista sidorna är det plötsligt den i många situationer så missunnsamma Britt-Inger som visar något av det som hela vägen varit en sådan bristvara – lite vanlig medmänsklighet. För att det här ska kunna ske måste hon komma bort från Maria och sin familj, ut till de tacksamma åldringar hon sköter.
”Hon har ju inte tid att sitta med dem. Det gör hon ändå. (---) Ibland kan hon stanna en timme extra, fastän hon inte har betalt för det. (---) Hon vet ju att hon är en idiot som jobbar gratis, att hela det här systemet skulle braka ihop om de inte slog knut på sig själva långt bortom vad som ingår. Kanske skulle det bästa vara om det brakade ihop. / Men vad händer då med Elsa Grankvist?”
Och det får mig att reflektera över vad som händer om det inte skrivs romaner som den här, med gott uppsåt men vacklande gestaltning. Då uteblir kanske också de böcker där linjen kunde ledas vidare, en bit närmare det ständigt föränderliga målet?
Det kan vi fundera på ett tag.