Frejdig västernfeminist charmar Lurenspubliken
På Lurens sommarteater möter vi Annie som har mage att utmana männen på en av de mest manliga av domäner, prickskyttet.
Libretto: Dorothy & Herbert Fields & Peter Stone. Musik & sångtexter: Irving Berlin. Regi: Oskar Silén. Musikalisk ledning & arrangemang: Markus Fagerudd. Koreografi: Kati Kivilahti-Fagerudd. Scenografi: Mats Tuominen. Dräkter: Tina Karvonen. I rollerna: Emma-Sara Raunio, Johan Aspelin, Tage Fredriksson, Sandra Aspelin, Robin Sundberg, Emilia Nikkanen, Kalle Halmén, Katarina Nikkanen, Bo Lindfors, Tom Pallas, m.fl. Föreställning på Lurens sommarteater 1.7.
Det var meningen att ”Mr. Showboat”, Jerome Kern, skulle tonsätta Annie Get Your Gun, men han avled innan han hann börja och budet gick till gamle räven Irving Berlin, som inte var speciellt förtjust i librettot och accepterade med motvilja. Inte desto mindre blev det hans populäraste musikal och There’s No Business Like Show Business blev en veritabel hit.
Det handlar givetvis om Buffalo Bills Wild West Show, som liksom mästerskytten Annie Oakley har funnits på riktigt, även om musikalstoryn tagit sig sina nödvändiga friheter. Så har även Peter Stones 1999 uppfräschade libretto, som bland annat skalat bort den tidstypiska rasistiska inställningen till ursprungsbefolkningen.
I centrum står med andra ord protofeministen Annie, som har mage att utmana männen på en av de mest manliga av domäner, prickskyttet. När hon dessutom har mage att berätta för sin svåraste konkurrent Frank Butler att hon är bättre på även det mesta övriga hon kan komma på (Anything You Can Do) kan det bara resultera i två saker: konflikt och, i just detta fall, kärlek.
Avväpnande naturkraft
Det är onekligen en läcker utgångspunkt med en massa paralleller till, bara för att nämna ett exempel, dagens företagsvärld som årets Lurensregissör Oskar Silén kan jobba med. Så mycket konkret förmår han med tanke på den specifika kontexten förstås inte åstadkomma i överförd bemärkelse, men nog kan var och en såväl läsa mellan raderna som känna igen sig även i dagens diskurs.
Annie trampar alltså in med besked, men hon gör det med en charm som är lika oemotståndlig för publiken som, i slutändan, den gode Frank. Emma-Sara Raunio är en såväl vokalt som visuellt helt avväpnande naturkraft, som Silén förstår att locka alla tänkbara kvaliteter ur. Så agerar Raunio även med all tänkbar frejdig- och frimodighet och det är bara att hoppas att hennes sällsynt betagande naturröst inte förstörs av någon överambitiös operapedagog.
Johan Aspelins självupptagne, men tillika sensitive, Frank Butler har även mycket som talar för sig, även om han röstligt inte riktigt når upp till samma nivå som sin käresta.
Silén får även honom att agera föredömligt naturligt, vilket för övrigt även gäller de flesta övriga aktörerna med Katarina Nikkanens paranta hotellvärdinna, Robin Sundbergs slippriga manager, Sandra Aspelins extremt enerverande Dolly Tate och Bo Lindfors festliga Sitting Bull som några exempel.
Smart arrangemang
Irving Berlins emotionellt mångsidiga partitur känns fortfarande lika fräscht som det måtte ha gjort vid Broadwaypremiären 1946. En icke obetydlig del häri hade Markus Fagerudds supersmart slimmade arrangemang för kvintetten dragspel, gitarr/banjo, trummor/xylofon/vibrafon, tuba samt flöjt/klarinett/sax, hanterade av benhårda proffsen Veli Kujala, Jarmo Julkunen, Sami Koskela, Esko Heikkinen och Markku Luuppala. Musiken kom av praktiska skäl från band, men det hela satt klangligt som gjutet och fungerade sceniskt som smort.
Kati Kivilahti-Fagerudds likaså funktionella koreografi kändes välanpassad till de för handen liggande resurserna och Mats Tuominens scenografi målade i sin räcka av förbipasserande tablåer fram en trovärdigt traditionell bild av den klassiska vilda västern. Tina Karvonens dräktparad, med figurer som drottning Victoria och tsar Alexander III bland de mer exotiska fåglarna, satte i sin tur den visuella guldkanten på det hela.
Lurens sommarteater gör omväxlande musikteater, barnteater samt talteater av skiftande slag, men nog känns det som att det är de två förstnämnda man i första hand borde satsa på och vad man än sysslar med självfallet med musiken som ett naturligt inslag. Musikaliska begåvningar tycks det åtminstone inte råda någon brist på.