Bokrecension: Nyfikenhet som smittar
Jonas Ellerström har en känsla för den skenbart perifera eller undflyende detaljen som säger något väsentligt om den större bilden. Eller tvärtom: gehör för talande avvikelser.
ESSÄER
Ariel förlag 2015
Plötsligt påminns man om att det fortfarande finns ett levande, angeläget och för det demokratiska samhället omistligt samtal om dikt och liv. Jonas Ellerströms Hemlängtan ur världen, en vackert formgiven, även illustrerad, volym med essäer om poesi och poeter, bjuder en föredömlig syntes av personligt och vittfamnande, av allmängiltig och mer kuriös litteraturhistoria. Plus också för ordentliga personregister och källor.
Sju års verk
Essäerna som tillkommit under sju år är av varierande längd och behandlar diktare av mycket olika format, men genomgående handlar det om en sorts nedslag med stor ackuratess, en författarens synekdokiska blick kanske man kan säga: en känsla för den skenbart perifera eller undflyende detaljen som säger något väsentligt om den större bilden. Eller tvärtom: gehör för talande avvikelser. Det gäller även Ellerströms val av citat, och jag har för mig att det var Auden som menade att god kritik är att kunna citera.
Några namn återkommer, i separata texter eller som referens – Ekelund, T S Eliot bl a – men bredden är påtaglig, välgörande, underhållande. Det kan handla om Hemingway som poet, om Nina Burtons författarskap, om flanören Lorenz von Numers, Laura Riding eller en av Octavio Paz initierad Renga-session i Paris 1969 (Renga är en japansk kedjedikt). Det är egentligen bara något avsnitt mot slutet av boken som vetter mot det populärkulturella som momentant stillar min entusiasm en gnutta.
Vidare återfinns mycket fina, några briljanta, texter om Almqvists Songes, Paul Andersson, Ingemar Gustafson (sedermera Leckius), Lars von Haartman, Sylvia Plath. Det spelar knappast någon roll vilken poet eller vilket ämne Ellerström behandlar: stilen, tonen – en samtidigt sökande och förtroendeingivande, vattenklar, varsamt smaksatt prosa – bär hela vägen. Den är ett slags ytterligt kultiverat men rättframt samtal – några avsnitt består förresten av uttalade samtal med författare, ett par texter är skrivna för radio – som man önskar att inte bara litteratörer utan även läskunniga från näringslivet, politiker och lärare fick i handen.
Pedagogiska kvaliteter
Just därför att Ellerströms hållning och osentimentala inlevelse i det partikulära är av oskattbart värde för det vi kallar det gemensamma. Man bör också framhålla essäernas kritiskt-pedagogiska kvaliteter: ”Från första början skriver han korta, trippande rader som hör hemma i den amerikanska tradition som inte är Whitmans och Ginsbergs bredbenta, utan den mer sparsmakade tystlåtna linjen från Emily Dickinson och William Carlos Williams.” (Om Richard Brautigan).
Fläckvis finns hos Ellerströms ett gemytligt kalenderbiteri, som jag till en början noterar som reservation men snart glömmer, nej kanske snarare gläds åt: essäernas nyfikenhet smittar och man får lust att läsa vidare, även obetydliga poeter.
Jag är inte ensam om att ha växt upp och till dels uppfostrats av förlaget Ellerströms utgivning av främst utländsk poesi, en katalog förutan svensk bokhistoria är svår att föreställa sig. Men vi får inte glömma författaren Jonas Ellerström.