Filmrecension: Nylansering med svaga utsikter
En lätt grånad Schwarzenegger är tillbaka i en Terminator- uppföljare som desperat vänder och vrider på gamla sanningar.
ACTION/SCIENCE FICTION
**
Det här med människor och maskiner är förstås klassisk science fiction-mark, till fullo utnyttjad i de två första Terminator-filmerna, lika stilbildande som tekniskt avancerade. Och att som regissören James Cameron ge titelrollen åt en lagom talför österrikisk muskelknutte visade sig vara ett rentav genialiskt drag.
Sällan har väl den mänskligt maskinella gränsdragningen varit lika knepig, i synnerhet som Arnold Schwarzenegger alias T-800 i Terminator: Judgement Day (1991) lade sig till med värsta känsloregistret.
Schwarzenegger, guvernörsämnet, hängde som bekant med i de tre första filmerna. I Terminator Salvation (2009) var det slut på det roliga, men det var ju inte den enda anledningen till att det blev platt fall.
Nåväl, Schwarzenegger är tillbaka, lätt grånad. Tacka det faktum att cyborgerna, androiderna, begåvats med mänskliga vävnader vilket gör att plåtgubbarna åldras i takt med de vanliga dödliga.
Annars är mycket sig likt. Det tilltänkta missilförsvarssystemet, Skynet, har tagit saken i egna händer och riktat vapnen mot mänskligheten. Därav den dystopiskt spetsade Domedagen och en John Connor (Jason Clarke) som bekämpar den fruktade maskinparken, nu med flankstöd av unge Kyle Reese (Jai Courtney).
Och eftersom megafonmannen Alan Taylor (Thor: The Dark World) gärna flirtar med originalfilmen – han drar sig inte ens för att kopiera vissa nyckelscener – bär det snart av till år 1984. Det gäller att skydda mamma Sarah Connor (Sarah Clarke) från de tekniskt avancerade dödsmaskinerna, just det.
Schwarzenegger i god form
Därmed är vi tillbaka i ruta ett, fast ändå inte. Trots att filmens inledning vittnar om en regelrätt ”reboot” finns det i Terminator: Genisys många nya element. Det vore nedrigt att gå in på detaljerna men törs man konstatera att man i det färska opuset sportar med alternativa tidsaxlar och tidsresor in absurdum. Plus att en av filmseriens ikoner här framstår i en betydligt mörkare dager än tidigare.
I en intervju för BBC gav Terminator-pappan James Cameron nyligen sin välsignelse åt Alan Taylors skapelse. Han talade om en renässans för Terminator-universumet, om den tredje ”officiella” filmen, detta efter att högljutt ha dissat de två senaste installationerna.
Men frågan är om inte Cameron talar i nattmössan, ackompanjerad av ett manusförfattarteam som tar i så byxorna spricker.
Det är inte bara det att man i Genisys ägnar sig åt hjärngymnastik av det slag som inte nödvändigtvis hör hemma i den här typen av tuggummipop, nix. Här vänder man och vrider på gamla sanningar, detta på ett sätt som känns lite tv-serie-desperat och som gör att mattan dras under ”originalfilmerna”.
Tekniskt sett är det inte så mycket bättre ställt. Pyrotekniken firar både en och annan seger men här finns ändå inget som matchar de teknologiska ”kvanthoppen” i exempelvis Judgement Day.
Det största glädjeämnet är, hör och häpna, Arnold Schwarzenegger, 67. Han sopar golvet med tråkmånsen Jai Courtney och en Sarah Clarke som trots tappra försök aldrig kommer ens i närheten av varghonan Linda Hamiltons fysiska gestaltning.
Vad synd då att Schwarzenegger, nu med en äldre statsmans värdighet, inte får det utrymme som hans rollgestalt förtjänar. Det här är filmen där man skickar barnen till byn.