Toppar och floppar i Kuopio
Dansk Danseteater imponerade med sin sceniska helhet, medan portugisiska Quorum Ballet bjöd på en smaklös kvinnobild. Tove Djupsjöbacka rapporterar från Kuopio dansfestival.
14–16.6.
Årets upplaga av Kuopio dansfestival bjöd än en gång på en festlig dukning av bekant slag – stora unika gästspel från utlandet samt intressant inhemskt, plus en hel mängd smått och gott från torgprogram till andra gratisevenemang. I år hade man glädjen att återvända till sin andra hemscen, nyrenoverade Kuopio dansteater är utan tvekan en av Finlands bästa scener för dans.
Många är de utländska dansgrupper jag aldrig haft en chans att se utan Kuopio dansfestival, bland dem finfina Dansk Danseteater, som denna gång bjöd på den massiva koreografin Black Diamond av konstnärliga ledaren Tim Rushton.
Det låg ett underbart flyt i hela föreställningen, rörelsespråket var fysiskt imponerande och andades ledigt och lätt. Dramaturgin böljade framåt utan hackigheter och tomgång, emellanåt skapade man med små medel stämningar av hot och aggression. Vissa lösningar kändes kanske aningen klichéartade, och själv har jag lite svårt med dansare i tajta trikåkostymer med huva och allt – gränsen till det komiska överskrids så lätt.
Helheten var ytterst väl genomförd vad gäller det visuella – både scenografi, ljus och dräkter var imponerande. Nittio minuter var nog i längsta laget och tyvärr avbryter pausen ofta intensiteten på ett lite klumpigt sätt.
Flamenco som andas
En annan synnerligen elegant helhet bjöd Cia Marco Flores Flamenco Danza från Spanien på. Marco Flores tillhör en yngre, spännande förnyargeneration, men det känns aldrig som om han skulle anstränga sig för att skapa några innovationer. Han talar helt enkelt ett språk som är personligt, rikt och avskalat på samma gång.
Flores stil betonar det mjuka och luftiga, innehåller till och med hopp, men undviker klichéer och binder ihop olika stilarter till en helhet. Hela verket präglades av en obruten röd tråd, av böljande vågrörelser och avslappnad andning.
Verket Laberinticas är uppbyggd kring ett klart men ändå gåtfullt tema. Vad står labyrinten för? Hittar man en väg ut ur den? Eller vill man över huvud taget hitta ut? Frågeställningarna var eleganta, man kastade ut antydande krokar utan att peka finger och vara övertydlig.
Flores använder skickligt den fem man starka dansgruppen, som står på scenen nästan hela tiden. Ofta suddas gränserna mellan solo och grupp ut, vilket är effektfullt och stiligt.
Flores smälter utmärkt väl in i sin grupp, men när han intar solistrollen gör han det med total auktoritet. De förträffliga musikerna användes mångsidigt även vad gäller det sceniska. En speciell eloge förtjänar de fantastiska sångarna – Mercedes Cortés, Inma Rivero och Loreto de Diego såg till att det inte bara blev stilfull elegans, utan också häftigt känslouttryck.
Pinsamt fadoflaxande
Tyvärr rymdes också en total flopp i festivalprogrammet. Portugisiska Quorum Ballets Correr o fado lät lovande med sin kombination av fadomusik och nutida dans, men jag som älskar fado upplevde det nittio minuter långa verket som mitt livs längsta fadokonsert – på fel sätt.
Själva rörelsespråket kunde ha varit intressant i sig, men den totala avsaknaden av såväl dramaturgisk båge och känslouttryck utarmade även detta. Dessutom hade koreografen Daniel Cardoso en ovana att hela tiden fylla musiken med rörelser.
Strukturen blev ett jättelikt problem, i och med att man hela tiden följde musiken hand i hand. En låt efter en annan, med applåder mellan varje nummer! Quorum Ballet hade med sig en sångerska och tre instrumentalister, men gick miste om oerhörda möjligheter då man inte integrerade dem sceniskt på ett vettigt sätt – sångerskan Joana Melo vandrade snarast planlöst omkring på scenen.
Föreställningen innehöll ett i och för sig intressanta vattenelement, men dramaturgiskt sett var det fullständigt töntigt genomfört. Efter att ha tittat på fem akvarieaktiga scenelement i en timme blir jag som åskådare inte speciellt förvånad över att man sedan klumpigt lyfter av locken och dyker ner i vattnet.
Sist men inte minst var portugisernas kvinnobild rätt osmaklig. Kvinnorna var snarast stylade som 50-talspinuppor, och en stor del av deras scenaktivitet gick ut på att sitta snyggt småleende och titta på när andra dansade. Och snälla dräktdesigners, om dansen är fysiskt mångsidig och innehåller mängder av lyft med särade ben – ge klänningen lite längd eller designa någon underdel, tack! I något skede tröttnar man på att se på underbyxor.
Quorum Ballet blev alltså festivalens flopp, och det kändes bra att konstnärliga ledaren Jorma Uotinen medgav för pressen att han själv var av helt samma åsikt.
Som helhet kändes årets festivalprogram aningen magrare än tidigare – färre grupper gav fler föreställningar, vilket gjorde det svårare för många att sy ihop ett vettigt dagsprogram. Tre galaföreställningar tycks skvallra om vart publikens intressen lutar. Även om Kuopios dansgalor alltid varit mycket högklassiga behöver man också sitta ner och dyka in i ett långt verk och dess värld, inte serveras konst bara som plockmat.
Publiktillströmningen var hygglig, även om de tomma platserna nog kändes fler än på länge. Priserna börjar tyvärr nå bristningsgränsen: 50 euro per föreställning är ganska saftigt tilltaget, ifall tanken är att uppmuntra folk att följa med hela festivalen. Trots allt detta tycks festivalens hjärta leva och må bra – barn och ungdomar samt vuxna dansälskare syns på ett trevligt sätt i gratisprogrammet, vilket skvallrar om att festivalen når en viktig målgrupp.