Rockigt adelsdrama när 1700-talet intar Sveaborg
Rockmusiken får väggarna till ravelinen Gott samvete på Sveaborg att darra i Ryhmäteatteris uppsättning av Farliga förbindelser. En djärv tematisk tolkning av romanen uteblir däremot.
Ursprungsverk: Chordelos de Laclos. Regi: Juha Kukkonen. Scenografi: Janne Siltavuori. Kostymer: Niina Pasanen. Ljus: Ville Mäkelä. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Mask: Riikka Virtanen. Peruk: Ari Haapaniemi. Stridsscenernas koreografi: Oula Kitti. Koreografi: Panu Varstala, Eero Vesterinen. På scenen: Minna Suuronen, Antti Virmavirta, Eeva-Maija Haukinen, Saija Lentonen, Sonja Salminen, Paavo Kinnunen, Tarja Heinula, Juha Pulli, Karoliina Kauhanen, Laura Sorvari, Justus Pienmunne, Johannes Hiltunen. Ryhmäteatteris premiär på Sveaborg 15.6.
Det är 1700-tal, strax innan revolutionen vänder upp och ner på samhällsordningen. Aristokraterna sitter på kapitalet, men är befriade från att betala skatt. Det finns inget socialt skyddsnät, de fattiga – och de är många – kan i bästa fall hoppas på en allmosa, om den härskande klassen råkar ha lust att leka välgörare.
Chordelos de Laclos brevroman från 1782, som under nyliberalismens 1980-tal hann bli två filmer, har en hel del samhällskritik att erbjuda. Dels genom skildringen av ståndssamhället, dels genom studien av de manliga hierarkier som också de mest högtuppsatta adelsdamer i slutändan är tvungna att underkasta sig.
Att regissören Juha Kukkonen inte går in för en egen tydlig tolkning av verket är svagheten hos Ryhmäteatteris version. Uppsättningen nosar lite försiktigt på genus och klass men värjer sig för en djärv explicit läsning.
Styrkan är ett högt tempo, goda skådespelarinsatser och läckra formmässiga detaljer som gör Farliga förbindelser till ett medryckande spektakel.
Särskilt imponerande är Panu Varstalas och Eero Vesterinens koreografi i dansscenerna som har en estetik som starkt påminner om 1980-talets nyromantiska musikvideor. Den karismatiska trion Laura Sorvari, Johannes Hiltunen och Justus Pienmunne, med sina sockervaddshår och dekonstruerade 1700-talsunderplagg, levererar koreografin med kraft och känsla. Dansen rymmer en hel del humor och för på ett snillrikt sätt berättelsen vidare.
Död och social förnedring
1700-talets klassamhälle må erbjuda paralleller till våra dagar, men det som definitivt inte existerar är Facebook. Här är det handskrivna, mödosamt komponerade brev som driver fram den ofta mer än lovligt banala intrigen. Det är också breven som slutligen blir dramats djärvaste spelare, Markisinnan de Mertreuils, undergång.
Minna Suuronen gestaltar markisinnan med små, effektfulla medel. Då den trånga rokokoklänningen begränsar det fysiska uttrycket lägger Suuronen i stället tonvikt på rösten, minspelet och händernas gester. Hon är skurken, och slutligen också den stora förloraren, men Suuronen lyckas få in glimtar av ett feministiskt motiv hos gestalten.
Allt börjar med en vadslagning. Den inflytelserika markisinnan ger sin vän, playboyen greve Valmont (Antti Virmavirta) i uppdrag att förföra den tafatta fjortisen Cécile (Sonja Salminen). Lyckas han får han kassera in vinsten – en natt i markisinnans hemliga sängkammare. Valmont har emellertid ett eget projekt, att få omkull det trogna, gudsfruktande, ”helgonet” Madame de Tourvel (Saija Lentonen). Det hela resulterar i tragedi med döden eller social förnedring som utgång för de flesta av pjäsens personer.
Överdramatiskt
Kvällens stjärna är Paavo Kinnunen i rollen som riddaren Darceny, en ivrig ungtupp, som i ena stunden stöddigt nickar åt publiken, i andra får barnsliga raseriutbrott. Hans försök att agera självsäker förste älskare är rörande och roligt, särskilt i scener som inbegriper Sonja Salminens klumpiga tonårsprinsessa. Den här humoristiska läsningen av texten är lyckad.
Minna Suuronen och Antti Virmavirta är styva i sina roller, men deras scener spelas oftast utan ironi vilket har en överdramatisk effekt – ska publiken faktiskt tro på den smörige, slitne rockfarbrorn Valmonts omåttliga charm? Jag är heller inte helt övertygad om att buskis är den allra bästa genren för att hantera Valmonts affär med 16-åriga Cécile, som i dag främst skulle klassas som ett övergrepp.
Men i det stora hela är det underhållande drama vi bjuds på i ravelinen Gott samvete. Juha Kukkonen har skapat en energisk klassikeruppsättning där rockmusiken får de gamla väggarna att darra.