1700-talsmusik på låtsas
Bland sommarens musikfestivaler utmärker sig Les Lumières som en alternativ upplevelse. Marknadsförd som ”upplysningstidens kulturfestival” är festivalen framför allt en uppfriskande och lärorik dos musikalisk populärhistoria.
Tenaljen von Fersen 13.6.
Riddarhuset 14.6.
Konceptet är välkommet, till och med smått genialt, då så mycket inom musik är svårt att förklara i böcker. Festivalen är dessutom en nyttig upplevelse för vem som helst som lyssnar på klassisk musik – för mycket är inte som vi tror i musikens historia.
Lördagskvällens spex i Tenaljen von Fersen simulerade en salong hos grevinnan Sparre (Linda Zilliacus) med en galant hovman (Osmo Pekonen) och två astronomer (Kristóf Fenyvesi och Johan Stén) som sällskap. Tillsammans diskuterade de angelägna 1700-talsfrågor som politik, astronomi och vampyrer. Publiken fick sitta vid bord och hade tillgång till en buffé med små ungerska delikatesser. Musikaliskt bjöd kvällen på ett rikt utbud musik för nöje och underhållning.
Överlag var arrangemanget tacksamt autentiskt. Att blanda olika sorts musik i små doser – kyrkomusik, opera, kammar- och orkestermusik – lär ha varit normalt på 1700-talet. Ungerska orkestern Orfeos musiker anpassade sig flexibelt till små och stora ensembler.
Dräkter, instrument och manér låtsades vara tidsenliga men samtidigt hade evenemanget en ledig stämning med både ironi och humor. Programmet varade nästan in på natten, och därmed påminde stämningen om äkta aristokratisk underhållning.
Den del av den 1700-talsmusik som numera regelbundet spelas utgör bara en bråkdel av den som skrevs under tidsperioden. Programmet i lördags förde fram handplockade fynd med en intressant historisk bakgrund – många av tonsättarna var för mig totalt obekanta.
Speciellt överraskande var tonsättaren Marianna von Martines och hennes två utsökta arior från 1767. Sopranerna Ágnes Pintér och Orsolya Nyakas sjöng skickligt och inlevelsefullt om olycklig kärlek.
En annan glädjande höjdpunkt på lördagen var Karl Ditters von Dittersdorfs Sinfonia concertante för viola, kontrabas och orkester – speciellt tack vare basisten Eberhard Maldfelds karismatiska uppträdande.
Ståtligt
I jämförelse med lördagens magiska atmosfär blev söndagens konsert på Riddarhuset en mer ordinär upplevelse. Söndagens tema var Esterházys hov med fokus på den ansedda kompositören Joseph Haydn.
På det stora hela lutade musiken nu mer åt det ståtliga och allvarsamma. Likväl var programmet återigen mångsidigt – allvarlig kyrkomusik och tungrodda symfonier varvades med komisk opera av Cimarosa.
Haydns symfoni nr. 80 i d-moll bjöd på finurliga kontraster för orkestern och speciellt den skämtsamma finalen blev medryckande. Joseph Martin Kraus symfoni i c-moll var däremot dyster och dramatisk musik i Sturm und Drang–stil.
Den gästande orkestern Orfeo under ledning av György Vashegyi spelade stilmedvetet, precist och levande. Purcellkörens vokalensemble bjöd genomgående på ypperlig sång under festivalen – både som ensemble och solister.