Rödluvan slåss mot vargnormer
Söndagens Hangö Teaterträff bjöd på två finlandssvenska premiärer och nyttig svensk sexualupplysning.
Vargen kommer Text: Celia Hakala, Emma Larsson, Maja Lundqvist. Regi: Alma Lehmuskallio. På scenen: Celia Hakala, Emma Larsson, Maja Lundqvist. Enligt Ella. Koncept, på scenen: Camilla Hellberg. Simply the best. Text: Samuel Karlsson, Tom Rejström. Ljud: Mikki Noroila. På scenen: Samuel Karlsson, Tom Rejström, Mikki Noroila Föreställningar under Hangö Teaterträff 7.6.
Det svenska gästspelet Vargen kommer är en ungdomsföreställning som lyckas med det svåra, nämligen att både vara rolig och diskutera något mycket tungt och obehagligt – utan att för den sakens skull beröva ämnet dess allvar.
Det är lätt att föreställa sig att föreställningen faktiskt når ut med sitt budskap om kroppens okränkbara gränser till sin målgrupp – en otålig, svårflörtad skolpublik.
Den här gången är det däremot en mogen Hangöpublik som får agera jury på våldtäktsrättegången där två sagofigurer utgör parterna. Den svenska frigruppen Teater Naken har vänt upp och ner på sagan om Rödluvan och försett den med dokumentärt material – nu står Vargen faktiskt åtalad för att ha ätit upp Rödluvan. Det skedde visserligen under småtimmarna på en hemmafest, men Rödluvan vet bestämt att hon sade nej.
Maja Lundqvists Rödluvan mimar till svensk feministhiphop, medan Celia Hakalas tafatta pojkvarg sjunger en blödig Kent-låt. Vi får ta del av bådas perspektiv: Vargen som uppfostras till att se sig själv som ett djur driven av instinkter, Rödluvan som lär sig att ständigt vara rädd, knyta nyckelknippen i näven och aldrig dansa som Beyoncé – då kan hon ju uppfattas som fritt byte av pojkvargarna.
Finska regissören Alma Lehmuskallio gör smart, energisk och rörande ungdomsteater som svänger på en klassisk moralitet: Tänk om det inte är Rödluvan som ska vara försiktig, utan vargnormerna som bör ses över?
Skådespelarna gör ett underbart jobb på scenen, blir snabbt förtroliga med publiken. Särskilt underhållande är Emma Larsson som den gråhårige, rosslande domaren, patriarkatet med lagboken i sin hand.
Föreställningen visar på det vansinniga i att skuldbelägga offret, predikar samtycke och får också in lite matnyttiga resonemang om att uppmuntra onani och vidga bilden av sex som något mer än penetrering. Det är fnissigt och frispråkigt – så där som bra ungdomsteater ska vara.
Pojkmän charmar
Manlighetsnormer hamnar också under lupp i föreställningen Simply the best, en humorshow signerad de nybakade finlandssvenska skådespelarna Samuel Karlsson och Tom Rejström.
Med spjuveraktiga scenpersonligheter och uppenbar komisk talang vinner duon i ett huj över publiken på sin sida. Karlsson och Rejström spelar ett slags pojkmän klädda i ”mansuniform” – träningsbrallor och linne – som både driver och förlustar sig med machonormer och homosocialitet.
Bäst blir det när de lämnar den sedvanliga manligt-kvinnligt-jargongen och sätter sig själva på spel, klagar på en oskarp haka eller en mesig röst som inte når upp till idealen. Mikki Noroilas ljudbild, ett slags finurlig loungemusik med retrostuk, ger föreställningen en snygg inramning.
Ella ställer stora frågor
Festivalens andra premiär är skådespelaren Camilla Hellbergs föreställning Enligt Ella. I ett dragigt skjul möter vi titelfiguren, spådamen Ella, en mystisk gestalt försedd med en kappsäck full av ”perspektiv”.
Camilla Hellberg lyckas fånga publiken med sin scennärvaro och visst är föreställningens idé kul. Hon liksom resonerar sig fram genom att ställa publiken öppna frågor om godhet och ondska, medkänsla och förståelse. Men diskussionen saknar struktur och resulterar i ett aningen löst och luddigt filosoferande som inte förmår engagera hela vägen ut.