En opera om hela folkets Oskar
Just den här folkoperan skulle komma utmärkt väl till sin rätt även vid Tölöviken, skriver Mats Liljeroos med anledning av urpremiären av Elämälle – en opera om Oskar Merikanto vid Ilmola musikfestspel som firar 40-årsjubileum i år.
I huvudrollerna: Jussi Merikanto, Johanna Rusanen-Kartano, Simo Mäkinen, Eeva-Maria Kopp, Aki Alamikkotervo, Juhani Alakärppä, Jouni Kokora, Juha Pikkarainen.
Vasa stadsorkester samt Ilmola operakör & barn- och ungdomskör.
Urpremiär vid Ilmola musikfestspel 5.6.
Vem är Finlands populäraste tonsättare? Förlåt Sibelius, men en kvalificerad gissning är Oskar Merikanto eller Georg Malmstén. Sannolikt med en preferens för den förstnämnda. En opera om Oskar Merikanto, som jämte sin pianist-, organist-, kritiker- och pedagoggärning råkade skriva Finlands första finskspråkiga opera och var med och grundade Inhemska operan samt verkade som dess mångårige dirigent, kan väl alltså inte vara helt fel?
Egentligen inte, men det finns ett par smärre stötestenar.
För det första är det alltid vanskligt att göra operor om konstens stormän, inte minst om de råkar vara tonsättare. Tänk er bara den aktuella komponistens dilemma: skall hen efterapa huvudrollsinnehavaren så mycket hen täcks eller köra sitt helt egna race? De flesta har stannat för det sistnämnda, om än med en lämplig dos lokalfärg, och så sker även denna gång. Balansgången är sällan ändå oproblematisk.
För det andra, vilket just denna gång kunde ha varit ett oöverkomligt problem, finns det ingen som helst yttre dramatik i Oskar Merikantos (1868-1924) privatliv. En godlynt och på alla sätt präktig familjefader och pålitlig musiker, vars tillvaro på alla plan är fullständigt renons på konflikter och benrangel i kulisserna. En opera utan illistigt svek, patologisk svartsjuka, ond bråd död, kärlekstrassel, katharsis i de högre erotiskt-filosofiska sfärerna, rafflande politiska intriger eller – om ej annat – dråplig komik kan väl ändå inte räknas som en riktig opera?
Fakta och fiktion
Librettisten Juhani Koivisto vet dock ett och annat om vad som krävs av en fungerande operatext och har i egenskap av Nationaloperans chefdramaturg våndats över alltför många pratiga libretton för att gå i samma fälla. Librettot till Ilmola musikfestspels nya storsatsning, Elämälle – en opera om Oskar Merikanto, undviker i sin lika koncisa som dramaturgiskt föredömligt välfokuserade avfattning alla tänkbara fallgropar och Koivisto har syntetiserat historiska fakta och trovärdig fiktion på ett i sammanhanget helt nödvändigt sätt.
Och dessutom, vilket är Koivistos räddning, finns det nog så dramatiskt tidsbundet stoff att hänga upp det hela på. Så till exempel de av Axel Gallén i Symposion förevigade blöta seanserna på Kämp med skapandet av den finländska identiteten på agendan, den Inhemska operans första stapplande steg, inbördeskriget och tonsättarsonen Aarres oblida öde samt, sist men icke minst, det konstnärliga erkännandet även från officiellt håll är alla ypperliga ingredienser i en operamässig brygd.
När dramats huvudingrediens, musiken, därtill inte bara förefaller minutiöst noggrant skräddarsydd för sitt sammanhang utan dessutom mestadels klingar som en filmmusikalisk dröm kan det bara inte gå snett. Jaakko Kuusisto, som förtjänstfullt ledde Vasa stadsorkester och sina duktiga lokala körer och med den äran fortsätter i pappa Ilkkas Ilmolafotspår, är en suveränt hantverksskicklig eklektiker som inte vet hur man tar ett estetiskt eller dramatiskt felsteg.
Allt från enskilda vokalstämmor till de idiomatiska körpartierna, från suggestivt stämningsmåleri till lyriskt flödande välljud, fungerade som smort inom ramen för en tryggt tonalt baserad, men aldrig lättköpt insmickrande, kontext. På samma sätt kändes de snabbt förbiflimrande citaten ur såväl Oskars produktion som Aarres opera Juha välmotiverade inom ramen för sin specifika kontext. Elämälle är en på många sätt typisk ”folkopera” – och det är förstås en smaksak om man accepterar att orkestern och sången kommer från högtalare – men jag har på känn att just den här folkoperan skulle komma utmärkt väl till sin rätt även vid Tölöviken.
Genuint berörande
Anna Kelos regi är ävenså välanpassad för sitt sammanhang, ändamålsenlig och i alla sina beståndsdelar traditionell utan att för den skull kännas dammig. Hon förflyttar i masscenerna effektivt folkhoparna i sina optimala riktningar och ger i de mer intima stunderna aktörerna lämpligt med utrymme att mestadels chosefritt spela ut de för handen liggande känsloregistren. Hon får därtill god uppbackning av Ari Numminens funktionella koreografi, som bland annat låter två dansare ur gruppen Tsuumi gestalta Oskars föräldrar.
Jussi Merikanto råkade inte bara ha ett lämpligt efternamn utan var med sin mustiga baryton även i övrigt som klippt och skuren för huvudrollen och Eeva-Maria Kopp var en högst trovärdig hustru Liisa. Johanna Rusanen-Kartano gjorde en helt obetalbar, om än något karikerad, Aino Ackté med alla sina divalater, Simo Mäkinen imponerade visuellt och vokalt i dubbelrollen Aarre/Robert Kajanus liksom Aki Alamikkotervo som Karl Flodin/Wäinö Sola, medan det störde åtminstone mig enormt mycket att Juhani Alakärppä inte ens ditåt liknande den unge Sibelius.
Man kan förstås beklaga att den svenskspråkiga sidan av den tvåspråkiga Merikanto förbigås – är det något av hans alster som brukar misstas för en folkmelodi är det väl Där björkarna susa – men det är ändå mindre väsentligt i sammanhanget. Slutet, med den döende Oskar som gjuter olja på vågorna i samband med Aarres raseri då Juha ratats av operaledningen, är därtill genuint berörande: ”Jag skrev den första finska operan, du komponerade den bästa... Juhas tid kommer ännu”. Så sant som det är sagt!