En bok för Juha Sipilä
Under vårens regeringsförhandlingar tillkom ett nytt ord i den politiska vokabulären, iteration eller upprepning. Juha Sipilä, ingenjören som lärt sig ledarskap i teknologiindustrin, överförde ett begrepp från matematik och programmering för att förklara att regeringsförhandlarna satt tills de nådde önskat resultat.
Automation
Det kallas för att vara in the loop, i ett kretslopp av aktivitet, feedback och beslut.
Jag misstänker att Nicholas Carr, som skrivit en oroväckande bok om automationens inverkan på människans psyke och levnadsmiljö, kunde ha en hel del att säga Sipilä. Själv hittar jag genast en koppling.
I USA har flera regeringar pådrivna av mjukvaruindustrin satsat på elektroniska patientregister och automatiska system som ska spara pengar inom hälso- och sjukvården samtidigt som såväl patienter som vårdpersonal blir nöjdare. Verkligheten bakom Doktor Algoritm är en helt annan. Trots enorma satsningar har kvaliteten på vården bara blivit marginellt bättre och övriga resultat är blandade.
Kostnaderna för hälso- och sjukvården har däremot växt dramatiskt, bland annat för att de korrelationsbaserade prediktiva algoritmerna i de automatiska systemen själva föreslår mediciner eller åtgärder. Erfarna läkare kan snabbt "se" vad en patient har för problem, men automatiken gör dem mer intresserade av datorn än av patienten och litar blint på förslaget om att beställa flera dyra röntgenbilder. Jag har själv upplevt en läkare som googlade fram vad som borde göras åt mitt knä.
Både för myndigheterna och patienterna blev utvecklingen i USA dyr. De som tjänat mest på digitaliseringen och automationen är systemleverantörerna, förutom läkarna.
Finland har haft sina egna bekymmer med elektroniska patientregister som kostat hundratals miljoner att utveckla utan att de utlovade resultaten infunnit sig. Nu talar regeringen på nytt om hur digital information kommer att spara miljarder i den offentliga sektorn. Det är en idealistisk syn på ny teknik som presenteras där mjukvara samtidigt ökar produktiviteten och minskar såväl arbetskraftskostnaderna som andelen mänskliga misstag. Tyvärr är det lika ofta så att automatiska system ökar arbetsbördan, skapar osäkra anställningsförhållanden och är riskbenägna.
Jag är själv drabbad av automation på ett mycket konkret sätt. Häromdagen försökte jag köra från Bryssel till Luxemburg utan navigator. På 1980-talet färdades jag kors och tvärs i Europa på motorcykel med papperskartor som hjälp. Nu var jag vilse redan efter första kvarteret och blev tvungen att koppla på en gps för att komma fram till mitt möte i tid. Efter att ha läst Nicholas Carrs bok inser jag vad som hänt: tekniken har gjort mig dummare och ökar risken för demens. Den har i grunden förändrat min världsbild eftersom kartor skapar kontext och förstärker vår rumsuppfattning: vi slutar skapa kognitiva kartor och blir blinda för vår omgivning som förvandlas till en transportsträcka. Jag behöver inte längre veta var jag är.
Skribenten är kommunikationsforskare och tidigare ekonomisk reporter och ledarskribent vid HBL.