Tjuvar i farten i Valleby
LasseMajas detektivbyrå har Finlandspremiär nu när Finns sommarteater sätter upp Sommarmysterierna, en något komprimerad uppsättning av Café, Cirkus- och Mumiemysteriet. När man inte ser barndetektiverna Lasse och Maja på teater påträffas de i en serie böcker och på film.
Musik: Mats Sundin. Scenografi: Janne Siltavuori. Dräkter: Sussy Räihä och arbetsgrupp. Koreografi: Anna Pihlström. Sånginstudering: Vesa Mäkinen. Musikinspelning: Roby de Godzinsky. På scenen: Bebbe Lindberg, Sonja Wallin, Stig Edsvik, Thomas Silén, Charlotta Ahonen, Catarina Diehl, Victor Suhonen, Tom Salminen, Catarina Korkman, Anna Sundell, Anton Ala-Heikkilä, Tipi Olander, Alec Lindqvist, Katharina Hindsberg, Sabina Sievänen, Maria Boström.
Speltid: drygt 2 timmar. Finns sommarteaters premiär i Esbo 4.6.
I år har man, liksom förra sommaren, samlat en fin sammansättning amatörskådespelare i alla olika åldrar, från tio år till sextiosex. Här finns både kvinnor och män, flickor och pojkar. Mysterierna står som garanter för att en viss spänning hålls uppe, med korta pauser för musik och dans. Regissören Mika Fagerudd och koreografen Anna Pihlström lyckas hålla ihop gänget, samtidigt som var och en får visa sin talang på scengolvet.
Förutom de givna stjärnorna Lasse (Bebbe Lindberg) och Maja (Sonja Wallin) strålar Charlotta Ahonen som en kaféservitris med särskilt välutvecklat sinne för dramatiska höjdpunkter. Hon tar ut allt hon kan av dem. Samma talang har museikassörskan Sabina Sievänen.
Mod på scenen
Bebbe Lindbergs och Sonja Wallins dansnummer som mumier är både uttrycksfullt och roligt. Det är sällan man ser barn som har mod att spela ut så här. Senioren i sammanhanget, Stig Edsvik, gör i likhet med många andra på scen flera roller, bland dem polismästaren. Han är liksom ett med sina roller och den mest mogna av de vuxna – trots sitt barnvänliga tilltal.
Journalisten Sigge (roligt gestaltad av Thomas Silén) visar däremot en helt missriktad vuxenhet och de två herrarna är varandras motpoler.
De tre mysterierna reds ut klart och tydligt. Småbarn torde också kunna följa handlingen – utan att lösningarna är alltför självklara. Den sista utredningen på museet i Valleby känns något utdragen, i och med att dramaturgin i stöldhärvorna påminner rätt mycket om varandra. Men det är roligt att se samarbetet mellan så här många mångsidiga begåvningar. De tar fram de bästa sidorna hos varandra. Det vilar en stämning av Kamomillastad över Finnsbacken.