Från operamusikens urkällor
La Favola di Orfeo av Monteverdi är inte musikhistoriens första opera, inte ens den första som handlar om Orfeus. Däremot är den nog operakonstens första stora mästerverk och uppsättningen på Metropolia är förmodligen det första sceniska framförandet med inhemska krafter i Finland.
Metropolia 3.6.2015.
Den första operan, en term som myntades lite senare, är som bekant Dafne (1597) skapad av Jacopo Peri och den legendariska Cameratan i Florens. Musiken har gått förlorad men Peris Euridice (1600) finns däremot bevarad. Då Monteverdis Orfeus uruppfördes 1607 fick hela konstarten ett starkt uppsving. Instrumentala nummer introducerades och orkesterstämmorna fick mera innehåll. De fungerar härligt som bakgrund till operans huvudnummer, Orfeus lidelsefulla bön till Karon. Men färjkarlen faller ändå inte till föga utan – ska det uppfattas ironiskt? – somnar!
Med begränsat stöd från Helsingfors kulturcentral och Metropolia har en stor grupp studerande och frivilliga gjort ett väldigt duktigt jobb. Kören, dansarna och framför allt orkestern har förmodligen inte fått någon ersättning att tala om, knappast heller solisterna. Med avseende på omständigheterna är resultatet imponerande.
Monteverdis opera är inte speciellt lätt att framföra. Alla orkesterstämmor är inte utskrivna i partituret och den som framför operan får lov att välja och vraka och kanske själv skriva ut nån stämma. Då operan återupptäcktes under förra seklet gjordes berömda bearbetningar som man kan ta modell av.
Den knappt tjugo man starka orkestern gjorde ett utomordentligt jobb. Riktigt alla historiska instrument i Monteverdis förteckning finns inte med, men några nog. Klangen var tilltalande och hela ensemblen musicerade känsligt och engagerat under den australiske dirigenten Edward Ananian-Coopers ledning. Operan gavs i en något förkortad form.
Regissören Ville Saukkonen har satt upp en levande och stilig helhet där stämningen skapas av skönt ceremoniella rörelser. Kören sjöng hyfsat och dansarna bidrog aktivt till utformandet av dramat. Den sparsamma kostymeringen plockad ur något klädförråd gav antydningar i riktning mot antiken samtidigt som det unga paret Orfeus och Eurydike också kunde vara ett nygift par av i dag.
Den projicerade texten är givetvis oumbärlig. Monteverdis tonspråk som kallas för ”recitar cantando” ger texten och musiken en jämbördig ställning. Ensemblen textade någorlunda tydligt och den speciella figursången antyddes åtminstone.
De nio solisterna höll god yrkesnivå men i denna opera koncentreras uppmärksamheten i hög grad på titelrollen. Juho Punkeri gjorde en alldeles utmärkt insats både emotionellt och vokalt. Han lär ha övergått från baryton till tenor och är av allt att döma på god väg. Rollen är visserligen inte så hög men hans klang lovar verkligen gott.
Det var fullsatt i Metropolias sal.