Nyrokokon i nordiskt ljus
Konstmuseet Sinebrychoffs utställning sprider ljus över ett galant och graciöst fenomen som nyrokokon.
Till 6.9.
1800-talet var romantikens och historicismens tidevarv som trånsjukt sökte sig tillbaka till gångna sekler. Det mest illustra exemplet är säkert återupptäckten av den så länge föraktade medeltida gotiken. Men romantikens oändlighetslängtan och återblickande sinnesart skapade även en ”revival” för andra epoker och banade väg för nyromaniken, nygotiken, nyrenässansen, nybarocken – och nyrokokon.
Nyrokokon var främst en stilriktning inom inredning och konsthantverk men även måleriet blickade tillbaka och bröt upp från det genuint historiska genremåleriet. I stället satsade man på intima, idylliska och graciösa scener ur vardagslivet vid en tidpunkt när nya ”ismer” under 1800-talets sista decennier redan bankade på dörren. Syftet var väl inte i första hand att ”kopiera” 1700-talet utan skvallrar mer om en uppskattning av de äldre motiven som behandlades på ett sätt som svarade mot tidens krav på skönhet och komfort.
På en åskådlig överblick bjuder Konstmuseet Sinebrychoffs Rokoko – Nordiska tolkningar, en utställning som egentligen är en utvidgning av den som tidigare visats i Serlachiusmuseet i Mänttä. Utställningens kurator och primus motor är den franska konstvetaren Laura Gutman.
Nordiska särdrag
Fokuseringen ligger på fenomenets nordiska särdrag. Inte oväntat gick vägarna för många till Paris där man mottog avgörande impulser. När den första generationen nordiska konstnärer anlände till Paris på 1870-talet var nyrokokon högt värderad på konstmarknaden. Svensken Hugo Salmson, som kom till Paris 1867, anses vara den första nordiska målare som tog sin an rokokotemat. Han följdes av Carl Larsson, Albert Edelfelt, Gunnar Berndtson (Edelfelts vän och släkting) och Helene Schjerfbeck som på Académie Colarossi i Paris fick måla porträtt i historisk kostym.
Som Gutman i sin artikel i utställningens katalog påpekar är det möjligt att Edelfelt och Berndtson blivit preparerade för stilen av en tidigare generations konstnärer som tysken Bernhard Reinhold och svensken Erik Johan Löfgren vilka båda verkat som deras lärare i Finland. Ett namn i ropet under det andra kejsardömet var ändå Ernest Meissonier som kom att påverka både Edelfeldt och Berndtson. Utställningen bjuder på ett intressant dubbelperspektiv då den sida vid sida presenterar Meissoniers Konstkännare (Les Amateurs de peinture) och Berndtsons något mer lekfullt komiska parafras Konstkännare i Louvren.
Mästaren Watteau
Självklart leder spåren också tillbaka till den ursprungliga rokokons oöverträffade mästare Antoine Watteau som trots sina galanta fester och amorösa utflykter till drömska parklandskap står för stämningar av svårmod och melankoli. Målaren som gick bort i tuberkulos bara 36 år gammal. Hans commedia dell’arte-sällskap och harlekiner avslöjar människan bakom masken och har ett djup som står för något annat än de sensuella feerier och den frivola yta som man finner hos uppskattade namn som François Boucher och Jean Honoré Fragonard. En självklarhet i utställningen är således den graciösa Gungan, ur museets egna samlingar, även om den utgör ett klippt mittparti och dess attribuering till Watteau alltid varit omstridd.
För det sena 1800-talets kulturelit framstod 1700-talet som sångens, skrattets, de glada festernas och maskeradernas samt de överdådiga klädedräkternas och pastellfärgernas tidsepok. I motsats till samtidens mer tuktade och förpliktande borgerlighet. Nyrokokon uppfattades rentav som mer feminin än maskulin. När det gäller Finland och dragningen till nyrokokon har man där även funnit bejakandet av en svenskspråkig identitet och historiska kulturkopplingar i en tid präglad av språkstrider och ökade ryska påtryckningar i storfurstendömets angelägenheter. Den frivola rokokon kunde med andra ord även fungera som ett politiskt ställningstagande.
En väsentlig del av rokokopraktens värld var inredningskonst, teater och maskerad. Utställningen har inte glömt bort denna aspekt utan presenterar även möbler, dräkter, peruker och solfjädrar. Dessutom närmare 200 teckningar som tillhört Albert Edelfelt men som man antar är av Augustin Ehrensvärds, Sveaborgs skapare, hand.
”Hur smakfullt tedde sig inte 1700-talet för den som levde omgiven av 1800-talets borgerliga ideal”, skrev konsthistorikern Carol Duncan.