Republikens sjukjournal
Politiken sades under den förra riksdagsperioden vara trasig. Ännu trasigare eller snarare sjuk var politiken dock på 1970-talet och början av 1980-talet, som Centerns förre partisekreterare Jarmo Korhonen skildrar i sin nya bok "Valtataistelu" (Maktkampen).
Politik
Till den politiska sjukdomsbilden hörde president Urho Kekkonens fysiska sjukdom som gjorde att han inte hade samma kontroll över händelserna som tidigare, varvid makten försvann ut i kulisserna. Kekkonens hade hälsoproblem redan i början av 1970-talet. Hans sista period (från 1978) var en kollektiv lögn, skriver Korhonen. Den politiska eliten kände till problemen men inte medborgarna i gemen, vilket inte hade varit möjligt i en fungerande demokrati. Medierna teg. Helsingin Sanomat vågade komma fram med sanningen först när man blivit förvissad om att Kekkonen inte kommer tillbaka, hävdar Korhonen.
Att den politiska eliten var medveten om ett nära förestående skifte på presidentposten förklarar den maktkamp som fördes nästan hela 1970-talet och början av 1980-talet. Huvudpersoner i kampen var centerpartisterna Ahti Karjalainen, Johannes Virolainen och Paavo Väyrynen, socialdemokraterna Mauno Koivisto och Kalevi Sorsa samt de sovjetiska representanterna Viktor Vladimirov och Vladimir Stepanov.
Den så kallade finlandiseringen, att politikerna lät figurer som Vladimirov och Stepanov påverka spelet, var kanske den viktigaste orsaken till politikens sjukdom. En annan ingrediens var den hemliga valfinansieringen. Östhandeln var den svarta valfinansieringens mest betydande källa på 1970- och 1980-talet, skriver Korhonen.
Spelet före presidentskiftet var kanske lika hårt och smutsigt på 1950-talet, men inte längre efter valet av Mauno Koivisto 1982. Direktvalet och presidentens minskade makt är delorsaker. Den främsta orsaken är att Sovjetunionen inte längre existerar.
Kampen var hårdast inom Centerpartiet. Förutom kampen mellan Ahti Karjalainen och Johannes Virolainen ägnar Korhonen mycket utrymme åt brytningen mellan Kekkonen och Karjalainen. En gåta är varför Kekkonen uppfattade Karjalainens presidentsträvanden som ett hot. I Korhonens bok ges en förklaring. Kekkonen befarade tidvis att Karjalainen skulle liera sig med Sovjet mot honom och det var en alltför stark kombination till och med för Kekkonen. Att det knappast fanns fog för farhågan är en annan sak.
Liksom i Korhonens föregående bok "Väyrysen valtakunta" (2014, Väyrynens republik), som handlar om politiken i slutet av 1980-talet, är dispositionen i den här boken förvirrande. Samma händelseförlopp skildras ofta på nytt i olika sammanhang, till och med nästan ordagrant. Egendomligt nog redogör Korhonen för resultatet i elektorsvalet 1982 men inte för omröstningen i elektorsförsamlingen.
Boken saknar källhänvisningar, vilket hade behövts bland annat då Korhonen hävdar att Mauno Koivisto i april 1981 övervägde att ställa upp i SDP:s ordförandeval och utmana Kalevi Sorsa. En annan "nyhet" är att SDP efter presidentvalet 1982 skulle ha föreslagit Jan-Magnus Jansson (SFP) till statsminister. Han hänvisar till Väyrynens tal i Centerpartiets riksdagsgrupp, men det nämns inte i vare sig Koivistos eller Paavo Lipponens memoarer.
Bjarne Nitovuori