Musikrecension: Förtröstansfullt om liv och död
I dag skulle väl ingen på allvar komma på tanken att förminska Aulis Sallinens tonsättargärning, menar Mats Liljeroos.
Radions symfoniorkester och Musikhusets kör i Musikhuset 22.5 Dirigent: Hannu Lintu. Solister: Johanna Rusanen-Kartano, sopran, Ville Rusanen, baryton. Körinstudering: Tapani Länsiö. Beethoven, Sallinen.
Det fanns en tid när det, inte minst bland de yngre tonsättargenerationerna, var på modet att håna Aulis Sallinen. Han var, bevars, traditionalist och skrev operor och symfonier som dessutom gillades av den stora publiken. I dag skulle väl ingen på allvar komma på tanken att förminska hans tonsättargärning och jämfört med Joonas Kokkonen, vars musik så gott som helt lyser med sin frånvaro på repertoaren, spelas Sallinen relativt ofta.
Så åtminstone kammar- och vokalmusiken, medan orkesteropusen hamnat aningen i skymundan. När Radions symfoniorkester nu firar den 80-årige Sallinen är fokus även lagt på ett av de centrala vokalverken, Elämän ja kuoleman lauluja (1995), komponerat till Lassi Nummis skenbart enkla och oerhört berörande dikter om liv, död, fred, frid och kärlek.
Sallinen förnekar själv att det skulle handla om ett rekviem, men visst kan man uppfatta den åttasatsiga, knappt femtio minuter långa helheten som ett slags profan själamässa. Samtidigt som den är en symfoniskt upplagd sångcykel à la Mahlers Das Lied von der Erde, som röjer även operatonsättaren Sallinens karakteristiska fingeravtryck.
Sallinens musik är sällsamt vacker och kommunikativ utan att kännas banal eller inställsam och liksom Nummis texter andas den en spontant gripande hoppingivande förtröstan. Det vilar något samtidigt personligt och allmängiltigt över verket som kanske kunde kallas tidlöst och som förlänar de ofta nog så subjektivt upplevda perspektiven en universell prägel.
Ologisk Beethoven
Solistpartiet kreerades ursprungligen av Jorma Hynninen, men inför detta framförande kände Sallinen ett behov av att spjälka upp barytonsolot på två röster, baryton och sopran, och uttryckligen med Johanna Rusanen-Kartano och Ville Rusanen i åtanke. Hynninen är oförglömlig, men här betonas den dialogmässiga aspekten på ett intressant sätt och syskonens röster kontrasterade fruktbart inom ramen för föredömligt uttrycksfulla och intensiva tolkningar.
Hannu Lintu höll sig överlag med ett direkt och osentimentalt tolkningsmässigt grepp och de alerta musikerna gjorde Sallinens sagolikt stämningsmättade instrumentation all tänkbar rättvisa. Samma gällde även Musikhuskörens förverkligande av det krävande körpartiet, som gjordes med bred dynamisk skala och klanglig finess.
Något hade dock gått snett i valet av öppningsnummer. Beethovens första symfoni är hur skojig som helst, men det är klart att det hade varit logiskt att inleda med en Sallinensymfoni och varför inte en av de sällan framförda tre första, som effektivt hade ringat in kontrasten mellan den tidiga och den mogna Sallinen. Med det sagt var Beethoventolkningen frifräsig på ett högst medryckande sätt med Lassi Erkkiläs frejdiga pukspel som guldkant på det hela.
Publicerad i HBL 24.5.