Musikrecension: Kadensen omdefinierad
HSO:s konsert i onsdags aktualiserade sällsynt tydligt problematiken kring kadensen i den klassiska solokonserten.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent John Storgårds. Solist Sergej Malov, violin. Prokofjev, Mozart, Nielsen. Musikhuset 20.5.
Solokonsertens kadens var ursprungligen tänkt att erbjuda solisten en chans att briljera och visa sin virtuositet, gärna genom improvisation och gärna genom att ta fasta på och utveckla motiv ur den egentliga kompositionen (jämför med ett solo inom pop- eller jazzmusik). Otaliga kompositörer lämnade under klassicismen luckor i sina partitur för det här solot, medan lika många bifogade ett papper med ett tonsatt förslag. Vanligt har också varit att använda en kadens som någon annan, ofta samtida utövare, skrev.
Problemet med kadenserna har redan länge varit att så få moderna konstnärer förmått uttrycka något genom dem. För den moderna människan som upplevt allt från franska revolutionen till två världskrig, postmodernismen och globaliseringen är klassicismen och upplysningstiden redan är så avlägsna att de flesta nyskriva kadenser känns rejält konstlade redan på avstånd, medan den som tyr sig till gammalt material på sätt och viss redan gett upp; varför skapa nytt när det finns gammalt till hands?
Så finns det typer som ryske 31-årige violinisten Sergej Malov, som mitt i Mozarts fjärde violinkonsert, på pekkakuusistoskt vis, kan kapa orkestern och sätta i gång ett riff för att göra en personlig utsvävning i det blå, snarare i romska eller Piazzollalika stämningar än i renodlat klassicistiska. När Malov dessutom anspelar på andra stora violinkonserter ur repertoaren angränsar han förstås till kitsch, å andra sidan försöker han inte ens hålla sig till ett klassicistiskt idiom. Länge leve anakronismerna alltså! (Återstår att höra hur han tolkar Sibelius violinkonsert med BBC-orkestern i Lahtis i september eller i Joensuu i juni.) För övrigt upplevde jag att Malov spelade skickligt, men med en lite stram och spänd ton under en stor del av framförandet.
Prokofjevs frejdiga första symfoni – Den klassiska – satt mitt i prick som inledning. Krutet hade dock den här gången lagts vid framförandet av snart 150-åriga Nielsens andra symfoni om de fyra temperamenten. John Storgårds skivinspelning har precis blivit klar och hans tolkning är av förekommen anledning välavvägd och balanserad, rätt muskulös, jo, men helt i partiturets anda. Den koleriska satsen gjordes rastlöst och hetlevrat som sig bör, medan Storgårds i Allegro comodo e flemmatico-satsen snarare betonade det bekväma och avspända än direkt flegmatiska. Den melankoliska satsen är den mest sublima och kan mycket väl ha varit en förebild för Barbers Adagio, medan den avslutande sangviniska är rena cirkusen som kontrast.
För framförandet hade man engagerat en tillräckligt stor orkester och intressant nog verkade HSO, speciellt i Nielsen, mer samspelt än tidigare. Spelet var modigare, frejdigare och starkare, och även om klangen tidvis hade hårda kanter, var musicerandet lovvärt enhetligt.