Musikrecension: Fräscha årstider från två hemisfärer
Piazzollas fyra årstider är en utmärkt pendang till Vivaldis dito och tillsammans utgör de en fin helhet, vilket HSO:s konsert bevisade.
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 12.5. Musikalisk ledning och violinsolist: Jan Söderblom. Vivaldi, Piazzolla.
Det känns så självklart att sammanslå Vivaldis Fyra årstider med Astor Piazzollas Buenos Aires fyra årstider att man lätt glömmer att det var först mot slutet av 1990-talet, efter Piazzollas död, som Leonid Desjatnikov på Gideon Kremers begäran gjorde det rasande fina stråkarrangemanget av en musik, som ursprungligen självfallet var skriven för Piazzollas egen kvintett.
Det finns i praktiken två vettiga sätt att kombinera dessa sagolikt fräscha, lagom konstrasterande verk med ett tidsmässigt spann på 240 år mellan sig. Det ena, kanske mer kreativa, är att interfoliera dem inom ramen för en och samma helhet och i så fall har man även en möjlighet att nyttja Jaakko Kuusistos för ändamålet skrivna Mellanårstider som sammanbindande kitt.
Den tryggare, och snäppet tråkigare, lösningen är att göra dem på traditionellt sätt skilt för sig, före och efter pausen. Det var vad HSO:s eminente konsertmästare Jan Söderblom hade stannat för, men mycket snart visade det sig att det sannerligen inte fanns något som helst tråkigt över vare sig helhetslösningen eller dess förverkligande.
Under passionens yta
Söderblom hade nämligen kläckt den briljanta idén att ge de musikaliska avsnitten ett ytterligare djup medelst poesirecitation. I Vivaldis fall de fyra sonetter som i partituret ackompanjerar de fyra violinkonserterna och i Piazzollas fall tre Pablo Neruda-dikter i översättning av Pentti Saaritsa (Myrsky ja hiljaisuus, Tänä yönä voin kirjoittaa, Päivät päästään leikit).
Och det var sannerligen inte heller något fel på den musikaliska realisationen. Vivaldiensemblen föreföll med sina 12 stråkar, cembalo och luta/gitarr rätt idealiskt proportionerad för sammanhanget och musicerandet var mäkta frejdigt och innovativt med en föredömligt bred uttrycksmässig skala, häftiga dynamiska kontraster och generöst med utrymme för allehanda tidstypiska improvisatoriska upptåg.
I de sydamerikanska årstiderna hade numerären utökats till 22 stråkar och man fann en hel värd av emotioner, gester och subtila nyanser i Piazzollas rytmiskt sprakande ”tango nuevo”, som under den passionerade ytan inte sällan röjer ett starkt stråk av bitterljuv melankoli och kanske därför slår an speciellt mycket på en finländsk publik.
Stämledaren för kontrabasen, Ville Väätäinen, visade sig i Saaritsas Nerudatolkningar äga en uppenbar recitationstalang, medan Söderbloms tilltag att invitera en frivillig från publiken att läsa Vivaldisonetterna på originalspråket kanske inte var så spontant som det föreföll men inte desto mindre charmade den fullsatta salen. Unga Maria läste med inlevelse och att höra texterna på italienska skapade den exakt rätta stämningsmässiga fonden.