Litteraturrecension: På slavrutten till Europa
Har EU:s krismöten genererat en enda plan som försöker komma åt orsakerna till migrationen över Medelhavet, som leder till katastrof efter katastrof? Hur vore det att stoppa de europeiska ländernas rovfiske utanför den västafrikanska kusten?
Översättning Margareta Zetterström. Celanders förlag 2013.
”Jag sökte orsaken till varför tusentals män och kvinnor går ombord på båtvrak som är dömda att förlisa. Jag bara måste göra det. Tränga ända längst in i Sahara. Från andra sidan av Medelhavet.”
Det är natt i Ténéreöknen i Niger, Fabrizio Gatti ligger med ficklampan inklämd under hakan och uppdaterar sin dagbok. Han är en italiensk journalist som under många år har rapporterat om migrantvägarna till Europa. Denna gång reser han från Dakar i Senegal genom Mali, Niger, Tunisien och Libyen, över Medelhavet till Lampedusa och upp till norra Italien. Det blir en bok, Bilal. På slavrutten till Europa, som avslöjar ett skoningslöst mönster med tentakler ända upp i maktens korridorer. Ett reportage laddat med liv och död. Boken utkom 2007, i svensk översättning 2013. Av en slump läste jag ut den samma dag som nyheterna om den senaste katastrofen på Medelhavet kablades ut.
En medresenär
Gattis arbetsmetod är att leva så nära sitt ämne som möjligt, att vid behov wallraffa, att vara en medresenär. Likt Dante, men utan en Vergilius vid sin sida, anträder han färden till Helvetet.
Betrakta bilden av lastbilen på bokpärmen: det är så han färdas, det är så de illegala immigranterna, klandestinerna (från italienskans clandestino, hemlig, fördold) färdas. Dag efter dag, vecka efter vecka genom öken. Solen är skoningslös, liksom sanden, törsten, hungern, diarréerna, malarian, hägringarna… Lastbilarna är lika opålitliga som båtarna på Medelhavet, de havererar, passagerare kastas av och lämnas att dö.
Hela denna förtvivlade ökenvandring styrs – på samma sätt som transporten över Medelhavet – av människosmugglare. Hanteringen sker i bästa samförstånd med polisen och armén, som vid varje kontrollpostering tvingar klandestinerna att betala. Med piskor (oftast elkablar) och sparkar, brutalt och förnedrande. Och lönsamt. Gatti räknar ut att armén och polisen enbart i Niger kammar in mellan 1,5 och 2 miljoner euro i månaden. I dag antagligen ännu mycket mer.
Många kommer aldrig fram till kusten. De blir, som uttrycket lyder, ”stranded”. Det betyder att de har fastnat, utplundrade och utan möjligheter i den väglösa öknen. ”Och långsamt, dag för dag, bemäktigar sig sanden deras liv, täcker ögonfransar och ögonbryn, torkar ut halsen och fyller munnen med bitter smak.”
Gatti är medresenär men som vit och italienare kommer han lättare undan. Han blir inte pryglad, han tvingas inte stå i timmar på knä i den glödande solen. Inte heller Dante kände Helvetets plågor i sitt eget skinn. Han såg och ställde frågor och kunde sedan återge allt han sett.
Se deras ansikten
När Gatti ställer sina frågor till klandestinerna är han noga med att inte gå för långt, att inte riva upp minnen som är alltför plågsamma, att inte snoka och utnyttja. Därför kommer han dem nära, de blir unika personer och etsar sig in i läsarens minne.
Jag tänker på Safira, som franska modeskapare använde som fotomodell, lovade en karriär i Paris, och sedan dumpade. Blev prostitutionen hennes enda alternativ? Och tvillingbröderna Daniel och Stephen som studerade farmakologi respektive ekonomi vid universitetet i Ekiti i Nigeria, men inte kunde fortsätta sedan föräldrarna dödats i en bilolycka. Sedan legala försök strandat beslöt de sig för slavrutten i hopp om att kunna fortsätta studierna i Italien eller England. Kanske också spela fotboll, för det var de bra på. I början av resan plundrades och torterades de men fortsatte till fots, förtröstande på Gud. En natt under stjärnhimlen i öknen hör Gatti till sin förvåning Daniel citera Goethes Faust, på engelska: ”Oh, linger on, thou art so fair.”
Till Italien kom bröderna aldrig. När Gatti senare återvände till ökenrutten jobbade Stephen som städare hos en polisinspektör, och Daniel var död. Hans sista ord var ”Hey brother, keep on moving, don´t stop”. Och Amadou, han som var modig nog att vända om. Amadou lyckades komma ända till Benghazi, men när han såg båtvraket, och antalet människor som lastades ombord likt kreatur, greps han av fruktan. Han ser på sin sovande dotter och säger: ”alltsedan den där natten lever jag med samvetskval för att jag inte hade tillräckligt med mod. Italien låg bara några dagar bort. Jag hade betalt 1 500 dollar och de där bastarderna behöll hela summan. Nu när Miriama är född känner jag mig var dag jag betraktar henne, ännu mer som en ynkrygg. För jag kommer aldrig att kunna ge henne en bättre framtid än vad den här platsen kan erbjuda.”
För Gatti är klandestinerna medmänniskor, och de har hans absoluta respekt. ”Se bara deras ansikten, på nära håll! Det tragiska är att ingen någonsin kommer att säga åt dem att de i själva verket gör något väldigt heroiskt.”
Under läsningens gång tänker jag ofta på den palestinska journalisten och författaren Ghassan Kanafanis novell Män i solen (Beirut 1962) som skildrar tre palestinska flyktingar och deras försök att ta sig till Kuwait, där det skall finnas jobb. De smugglas över gränsen i en tom tankbil och steks till döds inne i tanken. Kanafanis novell är ett kammarspel i jämförelse med Gattis episka reportage, men i bägge möts fiktion och fakta, och människosynen är den samma; att se ”på nära håll”, att ge varje människa hennes värdighet.
Leviatan
En natt när siroccon blåser kommer Gatti till den libyska kusten och lyckas gå ombord på en smuggelbåt. Han har tur: motorn strejkar genast vid starten och Gatti flyr fältet. I motsats till sina medresenärer på slavrutten kan han sedan, med pengar och EU-pass, flyga tillbaka till Italien. Färden över Medelhavet blir i hans berättelse ett svart hål att fylla med alla de bilder av överlastade flyktingbåtar vi har i våra huvuden.
Nu vidtar den wallraffande delen av resan. Gatti förvandlar sig till kurdflyktingen Bilal, hoppar en natt i havet utanför Lampedusa, räddas av hyggliga semesterfirare och förpassas till flyktingcentret. Som kurden Bilal förstår Gatti inte italienska och kan obehindrat registrera karabinjärernas och polisernas snack, ofta lika grovt och rasistiskt som kollegernas i Nordafrika. Rummen är överfulla och stinker urin, Gattis bild av centret blir en annan än den som officiellt visas upp: ”En infernalisk apparat, det centrala maskineriet för regelrätt massdeportation från Italien, i fullt samförstånd med Tyskland och EU. Tiotusentals människor som deporteras i utbyte mot kontrakt om gasimport från Libyen”. Detta var på Ghaddafis och Berlusconis tid, i dag finns knappast någon att förhandla med i Libyen.
Så vilka är alternativen för de migranter som kommit levande fram? Att deporteras tillbaka, eller att försöka komma undan och söka svartjobb. Så ser vår tids slaveri ut. Gatti/Bilal jobbar på tomatfälten i södra Italien. Usel lön, brutal behandling, inga mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är för medborgare, inte för papperslösa. Som i Finland. De papperslösa har inte råd att protestera, och vi, som skulle ha råd, gör det inte. Jag kan tänka: aldrig mera en italiensk (eller spansk) tomat på mitt bord! Men fortsätter att köpa billiga sydeuropeiska grönsaker.
Sedan Fabrizio Gatti skrev sin bok har antalet resenärer längs slavrutten ständigt ökat, och fortsätter att öka. Förlisningarna på Medelhavet är det synliga, mest drastiska uttrycket för det desperata läget. Men läget är desperat längs hela den långa rutten. Och vad gör EU? Stärker vår fästning Europa.
Min fråga är: har EU:s krismöten genererat en enda plan som försöker komma åt orsakerna till migrationen? Till exempel: Hur vore det att stoppa de europeiska ländernas rovfiske utanför den västafrikanska kusten? I Dakar, på ett vindpinat strandcafé träffar Gatti Fatou som berättar att familjens inkomster blir allt magrare. Fadern och bröderna är fiskare, men sedan européerna kom med sina uisine-fartyg, stora som fabriker, säger hon, finns det inte längre fisk i havet för de lokala fiskarna. De har börjat sälja sina båtar till araberna i Marocko.
Och vad gör araberna i Marocko med båtarna?
De tänker fylla dem med migranter och skicka dem till Kanarieöarna.
Säger Fatou. Som också drömmer om Italien.