Fräck och fräsch Molière-uppsättning
Nationalteaterns uppsättning av Den inbillade sjuke är en uppsluppen och njutbar föreställning.
Text: Molière. Regi: Arto af Hällström. Musik: Toni Edelmann. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Ljusdesign: Aslak Sandström. Mask: Petra Kuntsi. På scenen: Petri Liski, Pirjo Luoma-aho, Minttu Mustakallio, Harri Nousiainen, Jukka-Pekka Palo, Jukka Puotila, Kreeta Salminen ja Juha Varis samt Elsa Brotherus/Reetta Ylä-Rautio. Premiär på Nationalteatern 22.4.
Den inbillade sjuke (Le Malade imaginaire, 1673) blev Molières sista skådespel. Han spelade själv huvudrollen Argan i uruppförandet på Théâtre du Palais-Royal, men kollapsade på scenen mitt under fjärde föreställningen och dog några timmar senare.
Handlingen utspelar sig hemma hos den välbärgade Argan (Jukka-Pekka Palo), en man som helt upptas av sin hypokondri och de kurer som hans husläkare Purgon (Jukka Puotila) ordinerar. Hans besatthet av läkekonsten har gett honom idén att gifta bort sin äldre dotter Angélique (Kreeta Salminen) med den nyblivna läkaren Thomas Diafoirus (Petri Liski), son till en mäktig medikus. På det sättet kan han omge sig med läkekunnigt folk, och därtill få gratis konsultationer. Problemet är att hans dotter blixtförälskat sig i den stilige Cléante (Harri Nousiainen), och alls inte tänker göra sin far till viljes. Med ytterligare komplikationer bidrar Argans andra hustru Béline (Pirjo Luoma-aho) och hans bångstyriga tjänsteflicka Toinette (Minttu Mustakallio).
Tilltro till texten
Som sista regi innan pensioneringen från Nationalteatern sätter Arto af Hällström upp en härligt uppsluppen och allt igenom välfungerande Molière-tolkning. Det bjuds på fantasirika och fantastiskt vackra 1600-talskostymer signerade Tarja Simonen och en tilltro till textens kraft som återbetalar sig med råge. Lägg därtill ett skådespeleri som genomgående är av hög klass, och resultatet är en föreställning där alla element sitter där de ska.
Det är alltså en utpräglat traditionalistisk version av Molière, där det moderna inslaget närmast hittas på mikronivå, i den skickligt överdrivna gestiken hos till exempel Minttu Mustakallio, som gör sin Toinette till en slags flängig marionett, med närmast hieroglyfiska rörelsemönster och bitsk ironi. I samspelet med Kreeta Salminen bjuds vi på precist koreograferade scener som kan ses som en blinkning till originaluppsättningens balettintermezzon, men här i utpräglat grotesk och parodisk form.
Också Kati Lukkas scenografi präglas av klassicism och traditionalism. Argans rum med maffiga ekpaneler utstrålar makt, och som sig bör sitter patriarken själv på en tronliknande stol i rummets absoluta centrum. Jukka-Pekka Palo gör en utsökt och nyanserad Argan, ynklig och flegmatisk i en stund, innerligt rosenrasande i nästa. Trots att han sitter i sin stol under en stor del av föreställningen är närvaron total och kroppsspråket precist och uttrycksfullt.
Den inbillade sjuke riktar sin satir mot 1600-talets läkekonst, i vilken lavemanget verkar ha varit standardkuren för alla åkommor. Far och son Diafoirus representerar det värsta av tidens kvacksalveri, och i Puotilas och Liskis version blir de föreställningens festligaste inslag.
Samtidigt finns förstås en mer allmänmänsklig poäng i Molières gisslande av människans godtrogenhet och blinda tilltro till auktoriteter. Här står läkarskrået i fokus, men samma benägenhet finns förstås i förhållande till andra auktoritära system inom såväl religion som politik. Fårskocksmentaliteten har knappast minskat sedan 1600-talet och i den meningen är pjäsen lika aktuell i dag som någonsin tidigare. I en så här festlig uppsättning är den dessutom ett nöje att se redan för det höga underhållningsvärdet.