Musikrecension: En stereotyp klassisk konsert
Stadsorkesterns onsdagskonsert följde det stereotypa mönstret för en orkesterkonsert: en nutida ouvertyr, en klassisk konsert och en romantisk symfoni.
Helsingfors stadsorkester, dirigent Eivind Gullberg Jensen. Jörg Widmann, klarinett. Widmann, Mozart, Rachmaninov. Musikhuset 22.4.
Följaktligen blev hela upplevelsen förutsägbar med en småtråkig känsla av etablerad rutin.
Samtida musik representerades av Jörg Widmanns Con brio – en kort Beethoven-hommage med humoristiska inslag och vassa kanter. Inledningsvis smällde durackord som vapenskott. Snedvridna Beethoven-fanfarer varvades med skrikiga dissonanser och viskande blåsljud. I bakersta raden skramlade en knäpp timpani.
Widmanns noter är förtjänstfullt noggranna och detaljerade men effekten blev för mig aningen förvirrande. Var tanken att demonstrera Beethoven som han kunde ha låtit för lyssnare på 1800-talet, det vill säga okonventionell, upprörande och kakofonisk?
Mozarts klarinettkonsert, med den mångbegåvade Widmann som solist, blev efter Con brio en överraskande trygg och blek upplevelse. I dagens läge finns det många sätt att tolka Mozarts musik. Widmanns version var en rutinerad och hövlig tolkning som inte beaktade möjligheter till improvisation – en tidstrogen musiker skulle självmant sätta in extra solistiska trick. Widmann var däremot varsam med noterna och stämningen var närmast överkänslig. Samspelet med stadsorkestern var levande men onödigt diskret.
Sergej Rachmaninovs andra symfoni är bokstavligen romantisk musik som numera associerar till kärleksscener i Hollywoodfilmer. Överflödande långa melodier, böljande orkesterklanger och långsamt kulminerande linjer återger en storskalig hjältesaga. Trots livligt dramatiska stunder föll musiken åter tillbaka i drömlik melodiskhet.
Överlag kändes andra hälften av konserten mer innerlig, men speciellt dirigenten Eivind Gullberg Jensen nådde en ny nivå i Rachmaninovs musik. Gullberg Jensen är välbekant med verket och dirigerade orkestern ledigt och sakkunnigt. Illusionen av vågsvall och fritt svävande i luften var stark och påtaglig.
Slutligen var konserthelheten, som sagt, tröttsamt klichéartad: Först fick publiken provsmaka något modernt (underförstått var den delen lyckligtvis kort). Sedan spelade en begåvad ung solist en urtypisk konsert som den spelats hundratals gånger tidigare. Avslutningsvis dränktes publiken i känslosam sirap. För mig känns den här schablonen, i sin renodlade form, föråldrad.