Musikrecension: Från afrofunk till Parkerlicks
David Sanborns konsert blev en positiv överraskning. Funk med afrorytmer stod högt i kurs under öppningskonserten på April Jazz.
April Jazz, Tapiolasalen 21.4.
Man kan nästan säga att alla har hört David Sanborn. Det är han som spelar saxofon på David Bowies Young Americans. Altsaxofonisten balanserat mellan jazz och pop och förekommer därför på ett stort antal skivor av kända artister.
På sina egna skivor odlade Sanborn länge radioanpassad smooth jazz, en stil som brukar dela publiken skarpt. Även saxofonistens skarpa sound har delat tyckarna, men klart är att den är en av de mest efterapade sedan slutet av 70-talet.
Konserten i Esbo blev en positiv överraskning både vad gäller musiken och saxtonen. Funk med afrorytmer stod högt i kurs hos bandet och Sanborns ton fungerade mångsidigt väl. Från jordnära och fränt bluesblås till altissimotoner. Då materialet är rätt och dollarproducenterna inte har lagt rabarber på mixbordets reglage hör man många lager av saxofonens historia i Sanborns spel. Både Charlie Parker och John Coltrane skymtar, den förstnämnde genom vissa fraslån och den andre genom klangens tidvisa strävhet.
Sanborn plockade även in andra fraslån; i de lite nyare styckena kunde man höra bitar från gamla standards som Softly as in a Morning Sunrise eller I've Found a New Baby.
Kvintetten startade med klassikern Coming Home Baby som framfördes på ganska traditionellt vis med det charlestonbetonade shufflekompet. Ricky Peterson som stod för kvällens mångsidiga uppsättning av klaviaturer hade svårt att hållas på bänken då han efter en introduktion med rhodes- och vibrafonsimulationer drog i gång solot vid den äkta varan, hammonden.
Peterson var kvällens andre huvudsolist med saftigt orgelarbete och digitala syntsolon.
Man fortsatte i gospelstämning med Marcus Millers låt Brother Ray, givetvis tillägnad Ray Charles av kompositören och basisten som ofta varit Sanborns samarbetskompis.
Det bar mot tvättäkta 80-tal i en annan låt av Miller. I Maputo, som kommer från Sanborns gemensamma skiva med Bob James, Double Vision, hördes både syntmattor och slapbas. Men live lät det inte alls lika sterilt som på skiva en gång.
Trumslagaren Chris Coleman verkade emellanåt som en stor duracellkanin full av testosteron, men något pellejönsande var det inte fråga om. Coleman, som har starka band till gospelscenen, visade i sitt solo i Camel Island hur fort man kan spela tremolo med bastrumman.
Gitarristen Nicky Moroch var en blues- och rockorienterad musiker som vid ett tillfälle spelade överraskande fina jazzfraser på sin Stratocaster. Han verkar ha en bakgrund som studiomusiker, i varje fall har han förekommit i de mest olika skivsammanhang sedan 70-talet. Basisten Andre Berry torde också vara en musiker som säkert är bäst känd i musikerkretsar. Bra skötte han sina uppgifter i alla fall, trots ett aningen murrigt subbasberikat sound.