Skivrecension: En nordbunden Don Juans eskapader
Den normalt så intensivt musicerande Hannu Lintus tolkning av Lemminkäinen är förvånansvärt lågoktanig. Men stundvis reser sig nackhåren hos recensenten.
Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. (Ondine)
Lemminkäinen är ett nyckelverk i Sibelius produktion. Efter Kullervo, En saga och Skogsrået stod det och vägde mellan opera och symfonisk dikt. På grund av Sibelius svårartade Wagnerkomplex kändes den lisztska vägen ändå mer framkomlig, operaprojektet Båtens skapelse avblåstes och det centrala materialet – urversionen av Tuonelas svan och delar av Lemminkäinen i Tuonela – lyftes över till orkesterprojektet.
Vad som sedan hände är en gåta. Efter det framgångsrika uruppförandet 1896 och framförandet av den reviderade versionen året därpå omarbetade Sibelius Tuonelas svan och Lemminkäinen drager hemåt ånyo år 1900. Lemminkäinen och jungfrurna på ön och Lemminkäinen i Tuonela låg däremot ouppförda till 1935 och först 1954 publicerades de efter ytterligare en revidering.
Den gängse förklaringen till Sibelius drastiska beslut, Karl Flodins negativa kritik i kombination med att Robert Kajanus inte uppskattade de två första legenderna, är föga trovärdig. Orsaken låg med största sannolikhet på ett inre plan och Sibelius kom senare att i positiva ordalag framhålla helhetens symfoniska kvaliteter.
Synd dock att världen fick vänta fyra decennier på de symfoniska aspekterna att komma i dagen. I Lemminkäinen och jungfrurna på ön, Sibelius första verkliga orkestrala tour de force, förlustar sig vår nordbundne Don Juan till tonerna av ett ruggigt effektivt och brett utspunnet orkestercrescendo, medan Lemminkäinens mindre framgångsrika eskapader i dödsriket skildras i de mest suggestiva tongångar Sibelius dittills satt på pränt.
Distanserad svan
Lemminkäinen har inte rönt samma popularitet på skiva som symfonierna och med undantag för Ormandys och Philadelphia Orchestras legendariska 70-talsinspelning är de flesta av de bästa versionerna signerade inhemska dirigenter, med Okko Kamus och Radions symfoniorkesters Deutsche Grammophon-inspelning från 1976 som minnesvärd spelöppning.
RSO gjorde även en finfin 90-talsinspelning med Saraste för RCA före den nu aktuella med Hannu Lintu, medan Ondine har hunnit med två Lemminkäinen – Segerstam och HSO (1995) samt Mikko Franck och Sveriges radiosymfoniker (1999) – innan denna, som inte har det helt lätt i den rätt hårda konkurrensen.
Stundtals känns den normalt så intensivt musicerande Lintus tolkning förvånansvärt lågoktanig och klangligt nedtonad och det är inte helt lätt att veta vad som handlar om tolkningsmässiga val kontra ljudtekniska realiteter. Det är en relativt distanserad Tuonelas svan som här glider förbi och nog har vi hört vår hjältes vildsinta ritt över stock och sten i Lemminkäinen drager hemåt utmynna i mer spektakulära orkestereruptioner än denna gång.
Bäst lyckas Lintu och hans musiker i Lemminkäinen i Tuonela, som så när får nackhåren att resa sig, men faktum är att det aningen endimensionella Ondinesoundet inte kan mäta sig vare sig med de ljudbilder som till exempel Chandos (Gibson, Sakari) och BIS (Järvi, Vänskä) erbjuder eller ens med de egna tidigare inspelningarna.
Såväl tolkningen som helhetsklangen känns mer levande och angelägen i den mästerliga symfoniska fantasin Pohjolas dotter, där självaste Väinämöinen är i farten, även om det är en bit kvar till intensiteten hos en Kajanus eller en Toscanini. Segerstams Lemminkäinen med HSO är fortfarande den mest tillfredsställande bland ”moderna” inspelningar medan Lintu och RSO, många insiktsfulla detaljer till trots, inte placerar sig i den absoluta toppen.