Skivrecension: Nightwishs bombastiska rockopera
Nightwish blandar tung operametall och folkmusikaliska element, och när Tuomas Holopainen agerar ska det vara mycket av allt.
(Sony)
Nightwishs nya album är exceptionellt för inhemska förhållanden, det är inte längre bara Norden och Europa som gäller utan till och med i USA ligger skivan väl till på Billboardlistan.
Rent musikaliskt har ambitionerna också varit enorma, samtidigt som det labyrintiska bygget dragits långt mot rockoperakonceptet, men personligen tycker jag också att den röda tråden blivit överkörd av maffigt pompösa och dundrande effekter med en del tomgång som biverkan. Här har åtminstone sloganen ”mindre är mer” ingen plats, också längden blir med alla upprepningar och utdragna sekvenser närmare 80 minuter. Och texterna rör sig på en dunkelt symbolisk mytologinivå, så att konkretionen genomgående är långt borta – vilket för all del också kan ses som kongenialt med den på samma gång bombastiska och sfäriska musiken.
Men vokalisten ger ett lyft
Försonande drag är ändå att Tuomas Holopainen naturligt kunnat inkludera en del folkmusikaliska inslag i den tunga operametallen, och så ger nya vokalisten Floor Jansen helheten en fin kick uppåt. Hennes växlingar mellan styrka och mjukhet är mer än nödvändiga i den här annars något nyanslösa helheten, och den höga och klara sopranrösten har ingenting av den iskyla som präglade ursprungliga Nightwish-sångerskan Tarja Turunens uttryck.
Att paketet också innehåller en andra skiva med samma material i instrumentalversion är däremot närmast kontraproduktivt, eftersom det då blir så uppenbart hur få ingångar till den massiva men lite kliniska musikmattan som erbjuds då Jansen fallit bort.