Musikrecension: Barfota Evivakören övertygar
Under Evivakörens stiligt genomförda konserthelhet med folkmusikinslag sjöngs allt utantill.
Dirigent Hanna Kronqvist. Helsingfors konservatorium 18.4.
Damkören är ett fascinerande instrument, speciellt vad gäller traditioner. Eftersom damkörskretsarna inte har så mycket traditionellt material att bygga på är det väldigt naturligt att söka nya vägar och beställa nya verk. Varje gemensam utflykt ger säkert kören mycket och påverkar en del av instrumentet, till exempel kan ökat självförtroende i någon genre leda till ökat självförtroende överlag, i många slags musik.
Det var ett tag sedan jag hört Evivakören senast, och jag gillade det jag hörde vid deras ambitiösa konsert Vårkraft. Instrumentet är på utmärkt nivå – man sjunger rent och balansen mellan stämmorna är god. Man har gott om djupa altar och mellanstämmorna är skönt mustiga, även andra sopran har ofta mezzosopranaktig värme. Hanna Kronqvist har gjort ett gott jobb.
Ända från fotsulorna
Konserthelheten var stiligt genomförd med exempelvis små men effektiva förändringar i uppställning. Allt sjöngs utantill – och barfota! Ett avslöjande val, speciellt i de mer svängiga numren kunde man genast se vem som tar i ända från fotsulorna och vem som inte gör det. Naturligtvis rymmer en kör alltid många slags individer, men merparten av evivorna var glädjande modiga även i sin scenutstrålning. Man både ser och hör att det handlar om kvinnor som redan upplevt saker och har något att sjunga om.
Denna gång hade man valt folkmusiken som en utgångspunkt till repertoarhelheten. Tre nya låtar av Ida Olsonen (f. 1988) uruppfördes med den äran. Ung talang kan man knappast kalla henne längre, snarast gediget proffs! Trallbaserade Polska för fem fick verkligen koristerna att släppa loss, Du har låtit din kärlek få försvinna var genuint berörande och Jag passade inte in komponerad till kvällens kanske mest spännande text (av Märta Tikkanen).
Fräsigt folkmusikgrepp blev det i Lars Persson, arrangerad av superba svenska folksånggruppen Kraja. Karin Rehnqvist hör till dem som verkligen förmår trolla kraft ur en damkör. Carita Holmströms och Säde Rissanens kompositioner bjöd på fina stämningar och säkert kunnande, och Ulf Långbacka visade sin skicklighet i behärskandet av instrumentet – hur man får fram hela bredden vad gäller ambitus utan att det blir alltför hårt spänt. Många kompositörer tycker ju om att spänna ut instrumentet till det extrema, så högt och så lågt som möjligt. Men det finns alternativ!
Mera mystik
Jaakko Mäntyjärvis El Hambo är i och för sig en kul låt med pigg rytmik och klappeffekter, men i detta sammanhang blev jag snarast irriterad av dess pastischaktighet. Inget att säga här, plus att mer övningstid nog inte skadat just här. Tidigare dirigenten Mia Makaroff fanns representerad med flera nummer, tacksamma för damröster men jag kommer inte undan det rätt ytliga intrycket de gör.
Evivakören lyckades förträffligt med att uttrycka både frejdighet, flirt och allvar. Däremot saknades mystiken i Einojuhani Rautavaaras I de stora skogarna, det hemlighetsfulla bör man ännu få in på klangpaletten. Kvällen igenom fanns de största bristerna i den stundvis lätt sönderhackade fraseringen. För att komma vidare borde man på allvar glömma enskilda slag och taktstreck och tänka i hela fraser. Det kunde säkert hjälpa om dirigenten emellanåt skulle våga frigöra sig från den disciplinerade slagtekniken. Kanske dags att ta lite risker, släppa den tajta kontrollen om kören lite och se var man landar nästa gång?