Musikrecension: Orkesterjubel enligt stadsdirektören
I Lojo har man en stadsdirektör som till och med kan planera symfonikonsertprogram. Med gott resultat, enligt Mats Liljeroos.
Dirigent: Esa Heikkilä. Solister: Eeva Koskinen, violin, Riitta Pesola, cello, Marita Viitasalo, piano. Rautavaara, Beethoven, Sibelius. Laurentius-salen i Lojo 16.4.
Hur många finländska stadsdirektörer klarar av att sammanställa ett symfonikonsertprogram? Knappast många. Lojo stadsdirektör Simo Juva hör dock till den exklusiva skaran och han var inte bara programansvarig för stadsorkesterns 50-årskonsert, han hade även skrivit verkpresentationerna som sannerligen inte hörde till de sämre jag stött på.
Och när stadens musikaliska stolthet firar halvseklet utmynnade det hela inte i puk- och trumpetglansig pompa och ståt utan i den andlösa tystnad som följer på en enda bortdöende violinton. Så slutar nämligen Sibelius sjätte symfoni, Juvas favoritverk sedan barndomen, och det är bara att konstatera att mannen har god smak.
Så även beträffande resten av programmet, som förhöll sig på ett konstruktivt sätt till symfonin: I solistnumret, Beethovens konsert för piano, violin, cello och orkester, som en bugning bakåt mot en av Sibelius stora husgudar och i inledningsnumret, Einojuhani Rautavaaras orkesterverk Lintukoto, som en blick framåt mot en av de centrala sibelianska mantelbärarna.
Smakfullt men försiktigt
Det kräver ett visst mod även av en internationell toppensemble och dito dirigent att ta sig an Sibelius mest svårbemästrade symfoni, men Esa Heikkilä är inte den som darrar på manschetten i onödan. Hans sexa framstod även som på många sätt välavvägd, tempona var på makligare sidan men naturliga och fungerande och Heikkilä tycktes ha kommit en god bit på väg med att dechiffrera symfonins innersta väsen.
Det finns dessutom en poäng med att göra Sibelius – och då framförallt de kammarmusikaliska tredje och sjätte symfonierna – med begränsad stråknumerär. Många detaljer träder fram på ett nytt sätt, samtidigt som det förstås ställer avsevärda krav på intensiteten och precisionen i stråkspelet. Ställvis var det väl litet si och så med den saken, men i det stora hela skötte man sig hyfsat.
Den så kallade trippelkonserten är definitivt inte Beethovens mest inspirerade verk och den kräver ett verkligt toppmusicerande på alla cylindrar för att komma till sin rätt. Det bjöds vi inte på denna gång, men Trio Finlandia (Eeva Koskinen, Riitta Pesola & Marita Viitasalo) stod för ett smakfullt om än, vilket gäller hela ensemblen, ställvis onödigt försiktigt musicerande. Rautavaaras klangligt läckra tondikt var kanske ändå det av kvällens verk som flödade fram mest otvunget.
Lojo-orkestern består av en stomme av tolv heltidsanställda musiker, medan de övriga medverkande är frilansare som i någon mån varierar från gång till gång. Många av medarbetarna undervisar vid det lokala musikinstitutet och även studerande får en chans att pröva sina vingar i orkesterleden. Systemet tycks fungera tillfredsställande, även om man säkert även i Lojo drömmer om en regelrätt proffsensemble.