Konstrecension: Lite ängel, lite djävul
Eroticismen, katolicismen och fetischismen – de olika aspekterna av Robert Mapplethorpes konstnärskap dekonstrueras och presenteras grupperade på Kiasma.
Kiasma, Mannerheimplatsen 2. Till 13.9.
Kiasma öppnar efter ett halvår av stängda dörrar med tre nya utställningar (och en ny, fånig museibutik som tömts på de fina böcker den tidigare innehöll). Av dessa utställningar överglänser retrospektiven över den amerikanska fotografen Robert Mapplethorpes (1946–89) karriär klart de båda andra utställningarna som innehåller verk ur Kiasmas samlingar.
Publikintresset för Mapplethorpe är stort, och det inte att undra på – hans status som kultfotograf cementerades i och med utgivningen av rockpoeten Patti Smiths biografi om hennes och Mapplethorpes förhållande. Kiasmas retrospektiv är dessutom en av de största Mapplethorpe-utställningarna till dags dato, med över 250 verk utställda. Det är mycket bilder: en lyx i Finland, som sällan nås av dyra internationella soloutställningar.
I Smiths bästsäljande Just Kids (2010) presenterades Mapplethorpe som en flammande konstnärssjäl, ambitiös och extravagant. Smith och Mapplethorpe träffas i slutet av 1960-talet i New York, hankar sig fram, blir berömda. Först som romantiskt par, sedan som nära vänner. American success story. Ständigt iklädda konceptuella kläder och utlevande ett utstuderat bohemiskt konstnärskap enligt Smiths stundvis pretentiösa memoar, som kryddas av vackra bilder på henne och Mapplethorpe – ett slags analoga svartvita proto-selfies, performativa och välstylade.
Den perfekta kroppen
I Robert Mapplethorpes fotografier finns samma performativa aspekt men avskalad och reducerad till symbolik, geometri och kontrast. I enlighet med det är utställningen på Kiasma uppbyggd enligt temata snarare än kronologi. Eroticismen, katolicismen, fetischismen: de olika aspekterna av Mapplethorpes konstnärskap dekonstrueras och presenteras sammangrupperade.
Den genomgående röda tråden är studierna av människokroppen: eftersträvandet av perfektion. I såväl nakenstudierna som fotografierna av blommor finns samma sökande efter den perfekta individen och den bästa möjliga kompositionen.
För Mapplethorpe, vars konstnärskap kännetecknas av en homoeroticism i rakt nedstigande led från antikens grekland och romarriket, är det manskroppen som är det dominerande motivet. Under rubrikerna Den skulpturala kroppen samt Kropp och geometri visas främst bilder ur serien Black Men – mörkhyade män, perfekta kroppar, ansiktslöshet. Sekvensen Thomas (1987) för kanske klarast associationerna till antikens idealkropp och specifikt till Myrons Diskobolos.
Mapplethorpes två kvinnliga musor, Patti Smith och kroppsbyggaren Lisa Lyon, presenteras också stort. Det går väl knappast att nämna Mapplethorpe utan Smith, inte enbart på grund av Just Kids, utan främst på grund av hans fotografier till Smiths skivomslag, framför allt debutskivan Horses från 1975. Albumet – som konstant placerar sig i toppen vid omröstningar om ”bästa album” och ”bästa skivomslag” – pryds av Smith i svart och vitt, androgyn och självsäker, självständig.
Bondage och blommor
Gång på gång omvandlar Mapplethorpe sina modeller till ikoner, skulpturer. I enlighet med skulpturerna från den klassiska eran i antikens Grekland är modellernas ansiktsuttryck nästan lakoniska – de innehar en styrka men är underligt frånvarande, så gott som övermänskliga. Mellanformatfilmens kvadratform understryker den nästan neurotiska perfektionismen i porträtt och stilleben. Svart, vitt, mjuka gråa toner. Disciplinen är påtaglig.
Disciplin återfinns även i Mapplethorpes mest ökända verk, som visas i rummet Eros, avskärmat med tunna svarta tygstycken. 18+ står det vid ingången. Mapplethorpes partner och mecenat Sam Wagstaff lär ha kallat honom för sin blyga pornograf, och visst är det ännu drygt 25 år efter de bådas bortgång i sviterna av aids ovant att se så rättframt och totalt oblyga sexuella bilder.
I sina stillebenaktiga fotografier av erigerade – ofta bondagebundna – penisar tillämpar Mapplethorpe samma stela, grandiosa stil som i sin övriga konstnärliga produktion. BDSM-kulturen och kanske mest berömt, det satyrliknande självporträttet med en piska uppstoppad i anus, utgör inget separat kapitel i Mapplethorpes konstnärskap utan går hand i hand med porträtten och fotografierna av stela, falliska kallor.
Retrospektivens introduktionsbild, diptyken Bilder/ Självporträtt, är Mapplethorpe i ett nötskal – hälften lyxigt välklädd, hälften sadomasochist i läder.