Musikalrecension: Som en provkarta över 70-talets pop
Lars Sunds debutroman har sedan den skrevs formligen ropat på ett sceniskt förverkligande. HBL:s recensent är imponerad och inte minst av musiken som sträcker sig från Motown och röjarrock till wienklassicism.
Musikal baserad på Lars Sunds roman. Libretto: Erik Norberg. Musik: Patrick Wingren. Regi: Marco Luponero Lindholm. Musikalisk ledning: Martin Segerstråle. Koreografi: Ida Holmlund. Scenografi: YH Novia/programmet för rumsgestaltning under ledning av Anders Aromäki. Dräkter: Madeleine Asplund, Jenny Le. Ljus: Tobias Lönnqvist. Ljud: Dennis Lindén, Stanley Lönnquist, Anders Häggblom. I huvudrollerna: Filip Vikström, Maria Wingren, Emil Lillkung, Fanny Forsander, Filip Rosengren, Joel Forsbacka, Annika Mylläri, Sören Lillkung, Daniela Dahlvik, Victor Strömbäck. Urpremiär i Schaumansalen i Jakobstad 2.4.
Att göra Jakobstadsbördige Lars Sunds kultförklarade debutroman Natten är ännu ung som musikal känns så självklart att det är överraskande att det inte skett för länge sedan. Generationsroman, vuxenblivandeskildring och en gestaltning av småstadshelvetet, som är så levande att sidorna formligen doftar och ljuder. Och ropar på ett sceniskt förverkligande.
Igenkänningsfaktorn är hög för rutinerade dramaturgen Erik Norberg, som tidigare dramatiserat bland annat Siklaxtrilogin. Han är själv bördig från en liknande miljö i Kiruna och rör sig som fisken i vattnet i Sunds tonårsrebelliska landskap med sina klass- och generationsmässigt vattentäta skott.
Vi skriver 1975, Sunds alter ego Eki Bergman tar sina första stapplande steg mot vuxenlivet, strular till det i kärlekslivet och med bandkompisarna, vaknar politiskt och håller på att kvävas av det trånga småstadsrummets inskränkthet. Norberg har gjort ett strongt jobb med att destillera det väsentliga ur romanintrigen och den tablåmässighet som ofta irriterar i romandramatiseringar är här som bortblåst.
Hjärta och hjärna
Tvärtom framskrider handlingen föredömligt rappt och ledigt inom ramen för en helhet, där de smidigt integrerade ensemblerna och solonumren sömlöst drar åt samma håll. En viktig roll spelar härvidlag Norbergs smarta sångtexter – kongenialt tolkade till finska av Jussi Paalanen – som på ett konstruktivt sätt står för emotionell fördjupning och dramatisk rörelse.
Likaså Jeppisbördiga regissören Marco Luponero Lindholm och koreografen Ida Holmlund samspelar kreativt med texten och musiken. Luponero Lindholm har fått sina unga aktörer att spela med både hjärta och hjärna på ett sätt som kändes helt naturligt och Holmlund tog ut de sceniska svängarna med besked i de många väloljade masscenerna.
Den av kubistiskt formade mobila moduler bestående scenografin och de, på några undantag när, relativt neutralt hållna dräkterna underströk historiens allmängiltiga tidlöshet. En tidlöshet, som firade sannskyldiga triumfer i Patrick Wingrens intelligenta, snudd på genomkomponerade partitur, som med minutiös noggrannhet emanerade ur textens stämningar och karaktärer utan att för den skull någonsin degraderas till billig illustration.
Festlig stilistisk provkarta
Musikaliske mångsysslaren Wingren, som alltför länge hållit sitt kompositörsljus under skäppan, arbetar närapå symfoniskt med en helhet bestående av några få tematiska groddar, som på ett närmast ledmotivmässigt vis utvecklas och återkommer under föreställningens gång.
Stilistiskt fungerar det hela som ett slags provkarta över 70-talets populärmusik, alltifrån festliga Motownpastischer till röjarrock och känsliga ballader och med festliga utvikningar till wienklassicismens och operaestetikens domäner, där Wingrens okonventionella harmonik och det enhetliga tematiska arbetet borgar för att alla slags insmickrande och sillsalladsaktiga tendenser konsekvent hålls stången.
Wingrens likaså personligt hållna orkestrering fungerade som smort och Martin Segerstråle höll den ypperliga 25-hövdade ensemblen i ett lika fast som flexibelt grepp. Det känns inte i sig meningsfullt att lyfta fram någon enskild medlem av det väl sammansvetsade och entusiastiskt jobbande sceniska kollektivet, men Filip Vikströms fullkomligt trovärdiga tolkning av den tillika uppstudsiga och skört sårbara Eki var något av det bästa jag sett i inhemska amatörsammanhang.
Att 40-årsjubilerande Jakobstadsnejdens musikinstitut, i samarbete med yrkeshögskolan Novia och Yrkesakademin i Österbotten, lyckas ro iland en produktion av den här magnituden med företrädesvis lokala krafter är en närmast sanslös bedrift. Tänk om Eki hade fått den chansen när det begav sig. Fast i sådana fall hade han knappast blivit författare.