Kurt Högnäs: Refug
Diktaren ordnar i en värld av skuggor och dimma där tidens å har förvandlats till en rasande fors. Kurt Högnäs har suverän hand med den oöverskådliga existensen.
POESI
Schildts & Söderströms 2015
Refug heter Kurt Högnäs sjuttonde diktsamling sedan debuten 1955. En refug är ju den lilla upphöjningen mitt i gatan där man står trängd medan trafiken rusar förbi på alla håll. En tillfällig tillflyktsort undan farorna. Därför blir man förvirrad när boken inleds av något som ser ut som en dödsdikt:
Färjan hade fört oss över.
Men det vi skymtade av land mellan slöjorna
låg kalt och obebott.
Vår farkost skrapade mot bottnen
och vi uppmanades att kliva ner i det grunda vattnet,
som var just så mörkt som man antytt
på den sida av floden som vi lämnat bakom oss.
En grupp som stigit ner i vattnet försvann ur sikte
innan någon av oss förstod vad som hänt.
Vi var av allt att döma framme,
men ändå inte iland.
Det här är inte någon trösterik dikt, annat än i ett extremt nedskruvat perspektiv. Både överblick och beskydd saknas, inte heller kommer man fram till sitt mål. Men Högnäs värld kan vara extremt nedskruvad också när han skriver om livet: ”Att / inte vara död / var den farligaste / av faror”. Många av dikterna i Refug frammanar en undflyende värld av skuggor, dimma, flyende ljus. Orienterings- och tolkningsarbetet är svårt. En ljusare motpol är de aforistiska formuleringar han alltid varit skicklig på att mejsla fram:
Minnet
må vara ett ruckel
men glömskan
är dess olaga
rivning
Bruegelsk vy
Refugen aktualiserar vår utsatthet, kanske speciellt den som hör ihop med hög ålder. Men vilket är då det skydd som diktsamlingen erbjuder? Kanske det kunde vara diktens tydlighet och överskådlighet, den som bevarar och ordnar. Utmärkande för Högnäs poesi är just dess pregnans. Dikterna är visuellt slående, färger och former etsar sig in i läsarens medvetande och räddar stoffet undan den beslöjade halvskymning som föregår poetens ordnande hand. Inte minst gäller det prosadikterna – Högnäs är sedan länge en av de stora mästarna inom denna sparsmakade genre. En av de bästa dikterna i Refug är följande:
”En gång fanns jag inte, det känns fortfarande fullt möjligt. Och en sådan dag går jag upp till backkrönet där den stora klockan vid bestämda tider lägger världen under sig: med det åttkantiga templet, de ärriga gamla träden över kropparna som vittrat sönder, vägen under den branta sluttningen där människorna knappt syns och sedan helt och hållet försvinner, och längst nere ån som än en gång ökat tempot till fors, fastän alla strömmar i sinom tid mynnar ut i samma intet och därefter aldrig hörs av.”
Vid första anblicken är detta en tavla, en bruegelsk vy över ett kulturlandskap där människorna fullgör sina beting, vare sig det gäller att vara död på gravgården eller streta vidare på landsvägen. Vi kan se det för vår inre blick. Men genast lägger vi också märke till att dikten avbildar tiden. Jagets tillfälliga närvaro i bilden är det första som påpekas. Klockan utsänder regelbundet sin vanitasklang, träden ärras av tid, kropparna upplöses, de som ännu står på benen skymtar ett ögonblick på sin väg innan de är försvunna. Och ån har förvandlats till en fors, så som sanden i timglaset strömmar allt snabbare och en människa med tilltagande ålder upplever tidens accelerando. Avslutningsvis återvänder dikten till sin början: tiden upphör, jaget finns inte längre / inte ännu. Det som började som en bild visar sig vara en ostoppbar rörelse och ett porträtt, inte av ett landskap utan av den som iakttar det.
Detta är exempel på Kurt Högnäs sätt att låta seende och reflexion bli ett, att suveränt fånga existentiella teman i vardaglig iakttagelse. Utanför de litterära allfarvägarna har ett stort författarskap tålmodigt tagit form.