Skivrecension: Koivistoinen om Koivistoinen
Eero Koivistoinen gör som han gjort tidigare. Han framställer gammalt material i ny tappning. Om han tidigare flirtat med pop, är Hati Hati essentiell jazz, skriver Jan-Erik Holmberg.
(Svart Records)
Eero Koivistoinen som nästa år fyller 70 har gjort gott över 20 skivor sedan debuten på 60-talet. Det är helt på sin plats att, som Jazz Finland-webbplatsen gör, kalla honom för en av den finländska jazzens internationella hörnstenar.
Genom åren har han influerats av folk- och popmusik från olika länder, men ofta har han hållit sig till beprövade jazzstilar – från olika bopderivat till fusion. På den nya skivan, som är inspelad hösten 2012 i Yles snart klassiska M1-studio och producerad av Veli-Pekka Heinonen, återbesöker saxofonisten och kompositören flera egna äldre stycken. Denna välkomna metod, som ger nya perspektiv på de gamla låtarna, är inte ovanlig för honom. Även tidigare har Koivistoinen återkommit till vissa stycken, till och med flera gånger.
Styckenas olika ursprung splittrar dock inte upp skivan, utan det är klart en bandskiva med en enhetlig stil och klang. Musiken cirklar runt samtida postbop, ett stilkluster som Koivistoinen även tidigare arbetat med.
Med yngre förmågor
På 80- och 90-talet gjorde han det med musiker som John Scofield och Jack DeJohnette och tidigare med inhemska musiker från sin egen generation. Under senare år har saxofonisten, som det för en jazzens äldre statsman anstår, intresserat sig för yngre musikers talanger.
Kvartetten med pianisten Alexi Tuomarila, kontrabasisten Jori Huhtala och trumslagaren Jussi Lehtonen är inget hopplock av musiker, utan har bland annat turnerat i USA.
Viktig musiker är Tuomarila som bjuder på briljant solospel med god variation i klang och dynamik. Han lockar fram både harpliknande mjukhet och målmedvetet kristallklingande solotoner. Två stycken uppförs i duoformat med saxofon och piano, Seaside och Far North som tidigare hörts med sång under titeln On Suomi kaukana pohjoisess, och nu får en bluesigare skrud.
Titelspåret Hati Hati är enligt Dave Liebmans pärmtext inspirerad av Indonesien medan mollbluesen Moz har rötter i Moçambique. Bägge två är drivande nummer i vilka kompet skapar god energi. Moz påminner rytmiskt om Horace Silvers vissa stycken.
Nya sidor av Dylan
Kvartetten spelar även ett inlånat och ett halvt inlånat stycke. Versionen av The Times They Are a-Changin’ visar upp helt nya sidor av Bob Dylans enkla sång. Things är en kontrafakt baserad på All The Things You Are, men spelad i tredelad takt.
Helium, som nu kommer för tredje gången på skiva, är till 100 procent ”Koippa”, både vad gäller komposition och särskilt det än en gång direkt igenkännliga saxofonspelet. I det långsamma stycket (kanske till stämningen dock inte ballad) tycks både mörka hamnkvarter och Kalevala-stämning eka. Kalevala-biten tillskriver jag trots allt mest Tuomarilas piano.
Om man gällande Koivistoinen kan säga att han tidvis flirtat med pop (jag tänker på de tre i och för sig lyckade sångskivorna med Johanna Iivanainen), är Hati Hati essentiell jazz. Skivan är inget mindre än vad man väntar sig av en musiker av denna kaliber.