Musikrecension: Ungdom i g-moll
Tapiola Sinfoniettas konsertserie med kammarmusik i herrgårdar lyckas med den svåra kombinationen mysig och tankeväckande. Lördagskonserten på Alberga gård presenterar karismatiska ungdomsverk av två tonsättare från olika tidsperioder. Av en tillfällighet går båda styckena i g-moll.
Kati Rantamäki, violin. Sonja Fräki, piano. Naoko Ichihashi, piano, Mauri Saarikoski och Maarit Kyllönen, violin, Janne Saari, viola. Janne Aalto, cello. Chatjaturjan, Sibelius. Alberga gård 28.3.
Karen Chatjaturjans (Aram Chatjaturjans brorson) violinsonat opus 1 har en intressant bakgrund i musiktävlingarna på Världsungdomsfestivalen i Prag 1947. Sonatens optimistiska ton och traditionella form reflekterar klart kalla krigets sovjetpolitik och festivalens dåtida motto: ”Ungdom förena er, fram för varaktig fred!”. Fastän sonaten är berömvärt komponerad och utmärkt behaglig musik känns det kluvet att den representerar en sorts prototyp och ungdomsförebild för tidens sovjetiska musik.
Kati Rantamäki gör ett hederligt försök med det violinistiska verket men tyvärr är varenda liten osäkerhet besvärande i den bildsköna musiken. Då jämförelserna går till de stora violinvirtuosernas inspelningar av sonaten – bland andra Ojstrach och Heifetz – känns Rantamäkis tolkning aningen halvhjärtad. Likväl har framförandet klara förtjänster. Framför allt har Rantamäki en utarbetad klang och varsam känsla för sjungande melodier. Sonja Fräkis ackompanjemang är lättlöpande och betryggande.
Plötsliga tystnader
Sibelius pianokvintett i g-moll är ett omfattande verk skriven våren 1890 under utomlandstudier i Berlin. Förväntningarna på den unga nationella tonsättaren var redan då stora och man får bilden av att kvintetten är ett svar på omgivningens önskemål.
Verket är överflödande i både längd och innehåll. Musiken använder dramatiskt experimentella effekter såsom plötsliga tystnader och färgstark harmoni. Å andra sidan präglas mellansatserna av sjungande melodier och simpla karaktärer. Sista satsens stridiga pose är eventuellt ett drag av den Beethoven-dyrkan som Sibelius enligt uppgift ska ha fängslats av i Berlin.
Allvarsam utstrålning
Pianisten Naoko Ichihashi gör ett fantastiskt intryck. Hon har en allvarsam utstrålning som passar musiken och skapar starka stämningar. Pianostämman är föredömligt inövad vilket ger trovärdighet till dramat. Stråkarna har ett proffsigt men samtidigt aningen ledigt grepp, på gott och ont. Samarbetet känns snarare intuitivt och improviserat än överenskommet och uttänkt.
Herrgårdens lilla sal har en torr akustik som tvingar ljudet nära in på lyssnaren. Tystlåtna delar fungerar utmärkt men till exempel Sibelius dramatiska musik blir instängd i rummet.