Jörn Donners gripande dagbok
Donner är beläst och berest, skriver bra och har ända sedan debuten på 1950-talet värnat om sin integritet och sitt oberoende av ideologier och auktoriteter. Som subjektiv dokumentarist och självreflekterande provokatör är han ofta både njutbar och upprörande arrogant.
Memoarer, Dagbok, Politik
Den överviktiga Mammuten förändrade min bild av Jörn Donner – bakom tvärsäkerheten och arrogansen framträdde bilden av en vilsen och tidigt övergiven pojke vars intensiva verksamhet framstod som ett outtröttligt Sisyfosarbete i syfte att skapa mening och berättigande för den egna existensen.
Donners nya opus heter Lilla mammuten – Halvautentiska dagböcker från juli 2013 till februari 2015.
Ju mera jag läser desto starkare grips jag av de lakoniska anteckningarna. Dagboken startar med att Jörn Donner får veta att han skall ersätta Astrid Thors i svenska riksdagsgruppen. Samtidigt har han olika författar- och filmprojekt på gång. Han har just blivit klar med Mammuten och romanen Son och Far och har förbundit sig att skriva en ny Sverigebok. Därtill är han i gång med filmen om Armi Ratia.
Som en mörk skugga bakom allt detta ligger ovissheten om en lungcancer som kan ha återkommit efter en framgångsrik behandling av den första tumören några år tidigare. Samtidigt skall han anpassa sig till ett riksdagsarbete som intresserar honom måttligt – med undantag för riksdagens utrikesutskott, som dock inte genast vill bereda plats åt honom, den allvetande återvändaren.
Jörn Donner känner sig ensam och ovälkommen i riksdagen. Därtill har han besvär med sin hörsel, vilket gör att han har svårigheter att följa med debatterna i plenisalen.
Låter det jobbigt?
Donner använder i sin dagbok ett minimalistiskt telegramspråk som oerhört effektivt lyckas förmedla hans dödsskräck och all den osäkerhet som sammanhänger med läkarnas divergerande åsikter om vad som borde göras, vilka riskerna med de olika behandlingarna är och hur prognosen kan påverkas av de olika behandlingsalternativen.
Mitt inne i denna plågsamma osäkerhet försöker Jörn Donner leva ett normalt liv. Han fiskar och lagar mat, han går på fester och mottagningar utan att känna någon entusiasm, han intresserar sig för sonens fotbollskarriär, han bjuder hem gäster till sitt lantställe men önskar att de snart skulle försvinna och han vantrivs i den svenska riksdagsgruppen.
Hela tiden mår han dåligt, med ryggvärk, andnöd, sömnlöshet, trötthet och allmän livsolust.
Sin vana trogen odlar han elakheter och sarkasmer som känns frestande att citera. Om Alex Stubbs ordförandekampanj: "Jag tittar på den skithög av självberöm med vilket Alex Stubb försöker bli Samlingspartiets ordförande. Det är nästan skrämmande, som Hitler. Men han blir kanske vald. Hur kan jag säga vad jag säger? För att jag känner så."
Hans självkritik är inte mindre nådig: "Vad har jag uträttat från september 2013 till midsommar 2014? Inte ett skit. – Gagnar landet? Icke. – Insikten om detta just intet betyder att jag finns till."
Donner irriterar sig på mängden av okunskap och floskler som florerar när det gäller de globala konflikterna och särskilt Rysslands agerande och kriget i Ukraina. Här kommer hans långvariga internationella engagemang till sin rätt. Han är (till min förskräckelse!) för en Natoanslutning och utdömer Sauli Niinistös tankar om ett europeiskt försvar – "det europeiska försvaret utan Nato, självfallet bullshit. Det finns ingen europeisk armé utanför Nato."
Inte ens sin avund orkar han dölja: "Knausgård, stjärnan, får skriva skit om fotboll i DN.– Lika mycket värt som Sofi Oksanens odödliga samhällsanalyser".
Arrogant? Ja visst. Men samtidigt befriande i sin respektlöshet och ogarderade oförskämdhet.
Lilla mammuten är Jörn Donner när han är på sitt bästa: självkritisk, svart, respektlös, slarvig, omnipotent och mitt i allt elände riktigt rolig, faktiskt.
Skribenten är författare och tidigare riksdagsledamot och minister.