Det stora äventyret uteblir
I en annars rätt slätstruken barnfilmsmiljö hör Siri Kolu-filmatiseringen När jag blev stulen andra veckan i juni (Me Rosvolat) till de idémässigt mera uppnosiga alternativen.
Foto: Harri Räty. I rollerna: Sirkku Ullgren, Ilona Huhta, Kari Väänänen, Lotta Lehtikari.
Vitsord:
Tänk välartad familjeflicka möter Ronja Rövardotter och vi är en bit på vägen.
Vilja (Sirkku Ullgren) är det tioåriga flickbarnet som inte direkt ser fram mot sommarlovet. Hennes pappa (Pekka Strang) är mera intresserad av sin myntsamling än av eventuella cykelturer och när det nu bär av till mormor är tanken att Vilja ska gnida på fiolen.
Hur trist som helst, men nu blir det ju inte riktigt som man tänkt sig. På vägen till mormor råkar familjen ut för ett gäng landsvägsrövare som inte endast kommer över mynten och äggmackorna, av misstag följer också Vilja med bytet.
Först vill tjejen inget annat än rymma, men så småningom kommer hon på andra tankar. Rövarhövdingen Vilde Karol (Kari Väänänen) är kanske inte fullt så farlig som han verkar och i dottern Helle (Ilona Huhta) har Vilja en jämnårig lekkamrat.
Hjärtat finns där
Ja, Onneli och Anneli är ju detta inte. Här rövar man, härjar och har sig, och att äta med kniv och gaffel kommer över huvud taget inte på fråga. Poängen är att man gärna delar med sig av det goda. Att leva i överflöd gör ingen människa glad.
Men även om hjärtat och attityden finns där, och även om den litterära förlagan var god nog för Finlandia Junior-priset, lämnar filmen mycket att önska. I princip finns ju allting där: de orakade karaktärerna, buset, vänskapen och solidariteten rövare emellan, men den tråkiga gestaltningen gör att det inte lyfter, att filmen trillar mellan två stolar.
Småkul och nojsigt, visst, ett stycke Pirates of the Caribbean på torra land, kanske det. Men att tala om Det stora äventyret låter sig nog inte göras. Trots allt påminner Marjut Komulainens film mera om sommarteaterstuket.