Glädjespruta för barn och andra
Farbror Fedja, katten och hunden på Wasa Teater är rik på rörelse och rytm och känns medryckande alltigenom.
Farbror Fedja, katten och hunden. Efter en bok av Eduard Uspenskij. Dramatisering: Dick Idman. Sångtexter: Petter Korkman. Regi: Marcus Groth. Scenografi och kostym: Anna Olofsson. Musik: Stefan Lindblom. I rollerna: Agneta Lindroos, Markus Lytts, Susanne Marins, Alfons Röblom, Carola Sarén, Maria Udd. Premiär på Wasa Teaters studioscen 20.2.
Farbror Fedja är ingen farbror utan en lite ensam sexåring som kan många saker. Läsa ”instruktilionsmanialer” till exempel. Så när han blivit vän med Matrosov, en hittekatt i sjömanskostym, och mamma sagt sitt absolutaste nej till att behålla den, tvekar Fedja inte att rymma hemifrån.
Det finns stråk av melankoli i Wasa Teaters familjepjäs Farbror Fedja, katten och hunden ‒ liksom i nästan all välnyanserad teater ‒ men framför allt är den en glädjespruta med en generös dos av humorvitamin, spetsad med påhittighet och dråpligheter. På alla plan: i den lekfulla texten, i den kreativa gestaltningen och starka visualiteten, i hur musik frambringas på bland annat äggskivare och läskflaskor.
Pjäsen bygger på Eduard Uspenskijs berättelse Fjodor på rymmen. Det ryska originalet utkom 1974 och referenser till nutid och Svenskfinland har smugit sig in via Dick Idmans dramatisering och Markus Groths regi. Uspenskij är Rysslands mest kända barnboksförfattare, men sågs med oblida ögon av Sovjetregimen och förbjöds att ge ut nya barnböcker under en period på drygt tio år. Han är betydligt mera översatt till finska än till svenska.
Fedja (Susanne Marins) och katten (Agneta Lindroos) tar bussen ut på landet. Där får de sällskap av hunden Luffsi (Carola Sarén) och hittar både en stuga att bo i och en outsinlig skattkista med glittrande innehåll. Till persongalleriet hör också en dansande traktor (Markus Lytts), en ko med aptit på tyg, tvåbenta årstider och en postiljon som levererar Eos och agerar spion (och personifierar sovjetisk byråkrati).
Stereotypa könsgränser förskjuts på ett finurligt sätt. Förutom att pojken Fedja spelas av en kvinna beter sig hans dominanta mor (Alfons Röblom) till en början rätt omoderligt. Pappan (Maria Udd) är påfallande liten vid hennes sida och dessutom mer empatisk.
Föreställningen är rik på rörelse och rytm och känns omväxlande och medryckande alltigenom. Ibland är det snudd på musikal, med Petter Korkmans sångtexter tonsatta av Stefan Lindblom. Ibland blir det sago-action, ibland stunder av eftertanke, i nästa ögonblick rena crazyhumorn eller cirkusen. I scenografi och dräkter blandar Anna Olofsson det alldagliga med det färggranna.
Primär målgrupp är förskolor och lågstadier, och så här bra teater inspirerar garanterat barnen till frågor och egna lekar och utflykter i fantasin. Men en tematik kring vänskap, lyhördhet och respekt angår ju oss alla oavsett ålder, kanske inte minst stressade lärare och föräldrar.