Musikrecension: Rariteter av Sibelius och hans lärare
Stämningen var extra festlig när Faltins och Sibelius promotionskantater från 1890 och 1894 framfördes på Helsingfors universitet i torsdags.
Ylioppilaskunnan soittajat, Akateeminen laulu, dir. Edward Ananian-Cooper och Mikk Murdvee. Solister Saara Kiiveri, sopran, Riikka Siltanen, mezzo, Mikko Sateila, baryton. Solennitetssalen 19.3.
I onsdags utmynnade partiledardebatten i Solennitetssalen i en fars av sällan skådat slag i finländsk politisk historia. Dagen därpå var samma sal skådeplats för en tillställning av ett helt annat slag. Historiens vingslag kändes av och stämningen var exceptionellt festlig när Richard Faltins och Sibelius promotionskantater från 1890 och 1894 framfördes av universitetets egen orkester och blandade kör.
Faltin (1835–1918), född i Danzig, död i Helsingfors, innehade några synnerligen tunga poster i 1890-talets musikliv i Helsingfors. Han var dirigent vid Svenska Teatern, organist i Nikolajkyrkan, dirigent vid den nybildade Finska operan och lärare i orgelspel vid Helsingfors musikinstitut. Att han kom att skriva promotionskantaten 1890 berodde på att han också var musiklärare vid universitetet. Av samma orsak kom eleven Sibelius att skriva sin promotionskantat 1894, då han vikarierade för Faltin. Sibelius skrev också en annan kantat för promotionen 1897.
Alla tre kantater har nästan helt fallit i glömska och kommenterades sparsamt i pressen. Medan Faltins alster nog framfördes flera gånger under 1890-talet, och en gång 2000, har Sibelius musik levt kvar närmast som små extraherade, återanvända nummer: Soi kunniaksi Luojan (Ljud högt du psalm att lova) ingick ursprungligen i 1897 års kantat och finns i dag i psalmboken, medan festmarschen ur 1894 års kantat lever kvar som en skild körkomposition. Dansen ur tredje satsen återfinns i Scenes historiques opus 66.
Hopplöst samarbete
Som en rolig detalj kan nämnas att samarbetet 1894 mellan Sibelius och textförfattaren, Eino Leinos bror Kasimir Lönnbohm, inte förflöt helt friktionsfritt. Lönnbohm beskrev snarare samarbetet som hopplöst, när Sibelius sade sig behöva ett aa-aa-aa här eller ett ii-ii-ii där. Annars kunde han lika gärna ha komponerat "en av Hufvudstadsbladets annonser".
Allt det här redogjorde Sibeliusforskaren Timo Virtanen förtjänstfullt för i sitt detaljerade men kompakta anförande i början av kvällen. Ingendera av Sibelius kantater har bevarats till fullo, varför de framförts stympade. I torsdags hördes blott första och andra satsen ur Sibeliuskantaten.
Faltins kantat är en anmärkningsvärt pompös skapelse, dramatisk och tysk i flera hänseenden. Tonsättare som Mendelssohn och Bruckner har säkert tjänat som förebilder, även om det tidvis också går att dra paralleller till Mozarts rekviem i körsatsen. Framför allt är texten uppviglande när "Takokaa! Takokaa! Heiluttakaa vasaraa!" ("Smid! Smid! Svinga hammaren!) upprepas i det oändliga.
Sibeliuskantaten är icke desto mindre patosfylld och verket är tydligt besläktat med ungdomsverket Kullervo, som uruppfördes av samma barytonsolist, Abraham Ojanperä, men med kantatsolisten Aino Acktés mor Emmy Ackté som solist. Sibelius är dock mera behärskad i kantaten, där musiken övergår från en stämning till en annan. Mot slutet är det pompa och ståt för hela slanten.
Multipla jubileer
Ylioppilaskunnan soittajat och Akateeminen Laulu gjorde båda ett mestadels gott jobb i bägge verken under ledning av relativt nya AL-dirigenten Edward Ananian-Cooper och YS-dirigenten Mikk Murdvee, som tidigare dirigerat Kullervo och känner estetiken. Eventuellt kunde man ha önska sig ännu mera dramatisk inlevelse i de dramatiska stegringarna, men det är petitesser. Riikka Siltanen sjöng mezzopartiet i Faltinkantaten lagom patosfyllt, medan Saara Kiiveri och Mikko Sateila tolkade de inte helt lätta sångpartierna med inlevelse och uthållighet.
Torsdagens framföranden markerade flera jubileer, förutom universitetets 375-årsjubileum, också Faltins 180-årsjubileum och Sibelius 150-årsdito, och 125-årsjubileet sedan uruppförandet av Faltins kantat. Och allt ägde rum på Minna Canth-dagen, jämställdhetsdagen, som samtidigt var Pacius födelsedag – därav allsången i Vårt land, även om det var Maamme-laulu som ljöd allra högst.