Musikrecension: Slovensk atmosfärkonst
Slovenska Laibach är som en turnerande teater som uppför en väl inövad pjäs. På Tavastia levererade gruppen ett kompakt set bestående av säkra kort.
Tavastia 16.3.
Laibach har under sin drygt trettioåriga karriär utvecklats från ett bångstyrigt avantgardiskt ”huliganband” till en perfekt designad produkt. Gruppen spelar och sjunger om mänsklighetens mörka sida, om hur historien upprepar sig och hur människan bär på evigt ont samvete. Att bli påmind om att elände är självförvållat kan kännas tjatigt, men när Laibach gormar om det uppstår unik konst.
Gruppens nitiska perfektionism och dragning till det storslagna gjorde sig gällande omedelbart i konsertens inledning med ett drygt tjugo minuters parti ur Edward Griegs ofullbordade opera Olav Tryggvason. Milan Fras’ kännspaka brummande och sångerskan Mina Spillers ljusa röst kompletterade varandra och åstadkom en ljuvligt kuslig stämning. Texten framfördes på norska och numret avrundades med en snutt av den norska nationalhymnen Ja, vi elsker dette landet. Griegöppningen framstod dessutom som konsertens höjdare vad gäller bandets fenomenala förmåga att bolla med suggestiv minimalism. Ur programmerade ljudfiler hördes orkesterinstrument och synten fyllde i med stiliga ljudmattor.
Patoset med förankring i forntida Norge följdes galant upp av låten Eurovision från senaste albumet Spectre. Den, liksom hela plattan, tangerar 2010-talets spända världsläge. Sångerskan/keyboardisten Mina Spiller är spelningens absoluta stjärna och när hon sjunger om hur Europa kollapsar, känns det ännu mer gripande än när motsvarande ramsor rabblas upp av pratsångaren Fras.
Det bärande temat för spelningen är definitivt att finna det perfekta uttrycket för det avsedda. Laibachs noggrant inövade repertoar mår väl i den maskininredda ljudvärlden. Trummisen försöker inte ens låta mer ”levande” än maskinerna utan följer exakt de smattrande ljudfilerna. Trummisens och maskinernas samspel biter extra hårt i höjdare som Eat Liver, No History och DAF-lånet Alle Gegen Alle. I all sin dramatiska utstrålning inflikar bandet också svart humor i egenskap av en inspelad röst som öser ur sig publikfriande klyschor. Och att rösten kallar Tavastiapubliken för atenare är ju extra skojigt. "No sieg heiling" skallar rösten innan fascistparodilåten Tantz Mit Laibach kör i gång. Framställningen av temat påminner mycket om Charlie Chaplins drivande med fascismen. B Mashina från filmmusiken till Iron Sky understryker ytterligare bandets svarta humor. Slutligen dundrar encorelåten Leben Heisst Leben flera grader kyligare än i originaltappningen – som en manifestation av livets disharmonier.
Utöver det perfekta spelandet och sjungandet bidrog film- och annat grafiskt material på den vita duken till den helgjutna stämningen. Kanske var detta inte bandets allra starkaste spelning, men ändå fascinerande. I publiken fanns kring trehundra personer. En veckoslutsspelning skulle säkert ha dragit fullt hus.