Fotorecension: Afrikas själ i Salo
Det finns en risk att Nick Brandts fotografier får en att vilja åka på safari, men Salo är definitivt ett bättre miljöval.
A Shadow Falls Salo Konstmuseum Lokstallet. Till 17.5.
Häromdagen visade Barnkanalen en gripande BBC-produktion där lejonmamman sökte efter sina ungar efter att bufflar försökt trampa ihjäl dem. Lite senare skrämde elefanter bort ungarna, och sedan gick en unge vilse. Lejonmamman framställdes som omtänksam och hårt arbetande. I den dramaturgiskt skickliga dokumentären fanns savannens alla färger och rörelser. Men något saknades.
Jag är tacksam för att jag gjorde en avstickare till Masai Mara för femton år sedan. Savannen var en överväldigande upplevelse. Himlen och världen sitter ihop, det är djurens rike. I en jeep, öga mot öga med en giraff, insåg jag att jag inte har någon rätt att vara där. Under Afrikas sol verkade det plötsligt fullständigt absurt att frakta människor kors och tvärs över jorden för att de ska få se med egna ögon. Ändå behövs insikterna om att det finns en större värld. Problemet är att det är så svårt att hitta ögonöppnare – om man inte får använda sina egna ögon.
Nu finns det ett utmärkt alternativ för dem som vill få en känsla för savannen och dyka djupare än dokumentärerna, utan att inkräkta på några revir. Den amerikanska fotografen Nick Brandts svartvita stillbilder hänger i Salo fram till den 17 maj, en utställning som producerats av Fotografiska i Stockholm.
Vill värna om djur och miljö
Brandt regisserade musikvideor och blev fascinerad av Afrika när han gjorde Michael Jacksons Earth Song i mitten av 1990-talet. Han kom fram till att det rätta sättet att fånga djuren och deras miljö inte är video i färg utan fotografier i svartvitt.
Den som tittar på hans bilder förstår vad han menar. I dagar och veckor kan han vänta ut den rätta sekunden för att föreviga det han vill visa. Han fotar grupper av djur eller individer i deras omgivning, och radar upp konfiskerade betar för visa tjuvjaktens omfattning. Han vill komma djuren så nära som möjligt när han fotograferar, med motiveringen att man inte heller tar portträtt på människor från långt avstånd.
Varje bild har detaljer att fördjupa sig i, som en elefants ögonfransar. Första intrycket är ofta av lugn men när man tittar lite noggrannare ser man att något håller på att hända. Brandt intygar att inte använder photoshop utan låter naturen stå för effekterna.
Med sina bilder och genom organisationen Big Life Foundation, som Brandt grundade för fem år sedan, vill han värna om djuren och miljön i Afrika. Utan djuren är Afrika en kontinent utan själ, säger han i den korta dokumentären som visas på utställningen. En del av fotografierna är väldigt ödesmättade, med döda fåglar som ser ut att ha förvandlats till sten vid sjön Natron i norra Tanzania.
Mycket mer än turisten kan se
En tidig lördagseftermiddag råder det ingen tvekan om att fotoutställningen lämpar sig även för familjer. De minsta barnen springer förtjust omkring och ropar till när de känner igen djuren från barnböckerna och dokumentärerna. Konstmuseet Lokstallet, som ligger en knapp halvkilometer norr om järnvägsstationen, har också ett lok på gården för de mest otåliga.
Frågan är ändå om Brandt lyckas öppna besökarnas ögon för hotet mot djuren och öka medvetenheten om den aktiva insats som krävs. Risken är att man snarare får lust att se paradiset medan det ännu existerar.
Det saknas en enkel ekvation vid utgången, som visar hur många parkvakter man kan anställa för priset av en safari. Naturligtvis finns det alternativ för den som tror på hållbar turism, men en resa till Afrika är aldrig ett bra miljöval. Salo är närmare för de flesta som läser den här tidningen, och tro mig: det Nick Brandt ser på savannen kommer ni aldrig att lyckas se med egna ögon.