Operarecension: Storslagen seriös komedi à la Wagner
Om Wagners Mästersångarna sätts upp en gång på 65 år är det nu man ska se den. Jan Granberg är betagen av premiären i fredags.
Libretto och musik: Richard Wagner. Dirigent: Michael Güttler, regi: Harry Kupfer, scenografi: Hans Schavernoch. I rollerna: Ralf Lukas, Mika Pohjonen, Tiina-Maija Koskela, Michael Kraus, Armin Koraczyk, Jyrki Korhonen, Tuomas Katajala och Niina Keitel. Premiär på Nationaloperan 13.3.
Mästersångarna är Wagners enda komedi och en hjärtevärmande opera. Den utspelar sig i en hantverkarmiljö i det medeltida Nürnberg och handlar om riktiga människor som med sina fel och brister genast väcker vår sympati.
Är det något fel på operan då den inte har spelats hos oss på 65 år? Föredrar vi trots allt operor om gudar och hjältar med horn i pannan? Det är förstås en utmaning att sätta upp en så lång och krävande opera och den tyska humorn upplevs kanske som mera seriös än sprittande. Men ståtligt uppsatt och härligt tolkad som den nu är på Nationaloperan är den oerhört givande.
Nürnberg under återuppbyggnad
Mästerregissören Harry Kupfer ger en tolkning som han gjorde för Zürichoperan 2012. Handlingen är flyttad från 1500-talet till det förstörda Nürnberg strax efter andra världskriget. Hans Schavernochs scenografi består av kyrkoruiner som vi med vridscen får se från olika vinklar. Och i bakgrunden skymtar den moderna staden som håller på att byggas upp.
Det handlar för en gångs skull inte om naziregimen utan om den tyska återuppbyggnaden. I slutet av operan predikar skomakaren Hans Sachs om den heliga tyska kulturen och det kan fortfarande kännas litet suspekt och svårt att smälta, men det trollar Kupfer bort med avtäckningen av en medeltida staty. Det handlar ju om den heliga konsten, inte den oheliga politiken. Denna scenbild betyder givetvis mera för en tysk publik än för oss som kanske gärna sett en skomakarverkstad i andra akten.
Det mest storartade med Kupfers uppsättning är hans förmåga att blåsa liv i hela det väldiga persongalleriet och kören. Intensiteten steg under kvällen och tredje aktens festscen var närmast en triumf. Karnevalstämningen var sprakande väl gjord, folkmassornas reaktioner naturligt livfulla och aktörerna spelar levande fysisk teater med och mot varandra. Ofta blev det riktigt gripande, som då Sachs i slutet omfamnar Eva och försonar sig med Beckmesser.
Rivalitet
Centralfiguren är Nürnbergs store skomakarpoet Hans Sachs som beundras av alla. Men nu har ett nytt geni dykt upp, a new kid on the block, riddaren Walther von Stolzing. Sachs blir tagen av Walthers ännu oslipade nya konst men lyckas även övertyga Walther om att mästarnas gamla skola har sitt värde. En liknande utveckling har väl skett inom konsertmusiken på 1900-talet. Ta emot det nya i konsten men släng inte ut det gamla!
Hans Sachs är en av operalitteraturens mest fascinerande gestalter och längsta roller. Han är en human, ensam änkling, lättretlig men stortartat självuppoffrande då han låter Walther få unga Eva, som han själv älskar. Ralf Lukas gav en övertygande, nyanserad tolkning och levde sig fenomenalt in i den mångfacetterade rollen som han sjöng utmärkt även om rösten ibland saknade lyster.
I den långa rollistan som axlades väl av en rad duktiga inhemska sångare var unge David den som sjöngs felfriast. Tuomas Katajalas röst klingar verkligen läckert och stort för att vara lyrisk tenor. Hans par i berättelsen är Niina Keitel som sjöng Magdalene med sin kärnfulla mezzo. Den förmögne guldsmeden Pogner gestaltades mjukt och sympatiskt av Jyrki Korhonen.
Erotiskt uppvaknande
Kupfers detaljerade personregi gav gott resultat med Mika Pohjonen som sjöng den unge riddaren Walther med huvudsakligen ståtlig klang. Han ser ut att ha fått mera ledighet på scenen och här kan han gärna ytterligare späda på. Med honom kommer ju erotiken in i unga Evas liv.
Eva är en roll som Harry Kupfer säger sig vara speciellt fascinerad av, en modern ännu oerfaren kvinna som till slut vet vad hon vill och hur hon skall få det. Hon är pappas flicka och även den äldre änkemannen Sachs absoluta dröm. Om det inte var för Walther, skulle hon nog ha gift sig med Sachs. Tidigare mezzosopranen Tiina-Maija Koskela gjorde sin första stora roll som sopran och klarade det fint. Hon spelade gäckande bra och sjöng oftast väl fastän klangen inte riktigt tycks ha etablerat sig.
Sixtus Beckmesser är som bekant Wagners nidbild av den ökände kritikern Eduard Hanslick. Michael Kraus hade drabbats av en plötslig förkylning och var oförmögen att sjunga, men han spelade och mimade rollen absolut briljant. Utan större överdrifter och med raffinerade medel gör han en ömklig man som är både löjlig och värd en del respekt. I tid till premiären lyckades Operan få barytonen Armin Kolarczyk från Karlsruhe som sjöng rollen vid sidan av scenen. Ett märkligt arrangemang som fungerade överraskande väl.
Inte alls lång
Maestro Michael Güttlers fasta ledning låter orkestern och kören klinga stort då det behövs och ändå med bibehållen balans i förhållande till sångarna. Han fraserar precist med betoning på flytet men låter sångarna andas utan att för den skull släppa greppet. Det finns andra sätt att dirigera ett så mångsidigt verk men denna tolkning upplevde jag som helgjuten och disciplinerad inte minst i de knepiga ensemblerna.
Mästersångarna börjar redan klockan fem på eftermiddagen och tar slut vid elvasnåret med två pauser. Egentligen kändes den inte alls lång. Wagner är mångordig men musiken bär genialiskt upp texten som man tack vare textmaskinen kan följa med i detalj. Och det är nu man skall se den här operan, om den kommer tillbaka först om sextiofem år igen.