Musikrecension: Blåsare med saxofonstjärna
Tapiola Sinfonietta lyfte fram saxofonen som soloinstrument. Kvällens stjärna, Vincent David, växlar elastiskt mellan ytterligheter.
Tapiola Sinfonietta. Gordan Nicolić, violinist-dirigent. Vincent David, saxofon. Weill, Ibert, Bartók, Ravel. Tapiolasalen 13.3.
Tapiola Sinfoniettas fredagskonsert sammanfaller med konferensen för blåsmusik i Finland. Konserten lyfter fram orkesterns blåsare och saxofonen som ett soloinstrument inom klassisk musik. Dessutom kan man urskilja någon sorts tema kring Paris och Berlin på 1920-talet i programmet.
Kurt Weills violinkonsert opus 12 är skriven under Weimarrepublikens tid i ett Tyskland med hyperinflation. Violinen ackompanjeras av en liten blåsorkester vilket ger ett omvänt sound utan den traditionella stråksektionen. Eventuellt är arrangemanget inspirerat av samtida verk av Stravinsky.
Också själva musiken känns på ett intressant sätt avig. Monotont tuffande varieras med absurda men behärskade sinnestämningar. Fastän musiken växlar i snabb takt är helhetsintrycket sarkastiskt oberört.
Solisten Gordan Nicolić liknar en sprattlande marionettdocka då han dirigerar samtidigt som han spelar violin. Musicerandet är putsat och finslipat med betoning på lågmälda nyanser.
Jacques Iberts Concertino da camera för altsaxofon och elva instrument är konsertens sötaste karamell. Orkestern förmedlar förträffligt den obekymrat melodiska musiken. Minna Pensola som konsertmästare ger extra energi till den inlevelsefulla stråksektionen. Béla Bartóks Rumänska folkdanser (BB 76) ger ett lika njutningsfullt intryck.
Kvällens stjärna, saxofonsolisten Vincent David, växlar elastiskt mellan ytterligheter. Han formar fraser som en berg- och dalbana med utstuderat branta kurvor, otäcka tvärbromsningar och hisnande hastigheter.
Maurice Ravels Tzigane blir ett shownummer på sopransaxofon. Då det konstnärliga sättet att arrangera ofta är det viktigaste uttrycksmedlet i Ravels musik förhåller jag mig lite skeptiskt till utbytet av soloviolinen till en saxofon – hela konceptet med allusioner till klassisk virtuosmusik för violin faller liksom ihop. Likväl är saxofonversionen på Tzigane en härlig musikupplevelse och en medryckande presentation av saxofonens nyanser.
Tapiola Sinfoniettas sätt att musicera utan dirigent är övertygande. Särskilt i saxofonstyckena inbillar jag mig att det gemensamma ansvaret ger mer alerta resultat - orkestern har en berömvärt engagerad attityd och utstrålning.
Som encore hörs Debussys flöjtstycke Syrinx på sopransaxofon.