Musikrecension: Eloge till arbetets hjältar
Sibelius-Akademins minifestival med kammarpianister i fokus byggde på en bra idé som förverkligades lite hastigt.
Musikhuset, Camerata 12.3.
Sibelius-Akademins minifestival som började i går och avslutas i kväll riktar på ett intressant sätt ljuskäglan på en grupp som alltför ofta hamnat i skymundan. I klassrummet och på elevmatinéer vidkänns ofta pianistens oumbärliga roll, men när programbladet väl skall tryckas får man vara glad om namnet ens nämns. Till och med i liedrecensioner har man kunnat se hur den fingerfärdiga medmusikerns insats avklarats med vänster hand.
Att presentera pianot som kammarmusikinstrument och Sibelius-Akademins pianister som kammarmusiker kunde alltså ha sina poänger. Tyvärr verkade festivalhelheten den här gången ändå ha planerats med rätt lös hand och i sista stund, något som gjorde att resultatet snarare förde tankarna till ett smörgåsbord än ett program med tydligt ritade helheter (den tydligaste torde ha varit Messiaens Visions de l'amen som framfördes av Naoko Shibayama-Aarnio och Risto Lauriala på torsdagskvällen). I programbladet stod inte många ord om varför festivalen ordnades, därför var det synnerligen välkommet när RSO- och FKO-fagottisten och SibA-lektorn Jussi Särkkä tog till orden för att förklara idén: en eloge helt enkelt.
Blandningen var salig, men så fick också ett antal pianister träda fram. Matilda Kärkkäinens insats var underskön i Sibelius sonatin opus 80, där violinstämman tolkades av den unge Aleksi Kotila.
I Saint-Saëns oboe- och fagottsonater musicerade Risto Lappalainen vid flygeln tillsammans med Jorma Valjakka och Jussi Särkkä. Oboesonaten opus 166 är tydligt nyklassicistiskt influerad, medan fagottsonaten med bara ett lite större opusnummer (168) snarare accentuerar tonsättarens drömska sida.
Louis Spohrs Sechs Deutsche Lieder opus 103 hörde till kvällens bästa giv, inte minst på grund av Marja Rumpunens och Asko Heiskanens sällsynt mjuka piano- och klarinettspel som ackompanjerade Essi Luttinens vackert expressiva Liedtolkningar. Mera fläng bjöds det på i pianostämman i Ignaz Moscheles (1794-1870) Fantasi, variationer och final över en böhmisk folksång opus 46 – återigen med Marja Rumpunen som sagolik pianist men med Réka Szilvay, Asko Heiskanen och Markus Hohti som medmusiker.
Kvällskonserten presenterade garanterat ofta spelade stycken. Anna Kuvajas kapriciösa löpningar och sköna pianissimonyanser på kopian av en wiensk Grafflygel anno 1820 fick mig omedelbart att spänna öronen i tolkningarna av Mendelssohns Lied ohne Worte opus 67 nr 2 och cellosonaten opus 58 med Guadalupe Lopez-Iniguez på barockcello.
Timo Koskinen var som säkerheten själv i tolkningen av Beethovens tionde violinsonat opus 96, nu på modern Steinway och med Tero Latvala som violinsolist. Naoko Ichihashi har kanske inte ett fullt så kraftigt anslag, men ett mycket fint flyt som kom väl till pass i tolkningen av Cesar Franks violinsonat i A-dur, där violinstämman tolkades av den unga och lovande Tami Pohjola som redan fått nästan allt – både första pris i Kuopio violintävling tidigare i år och Sibelius-Akademins egen Stradivarius till låns.