Så bra var Carola i Helsingfors
Det är nåt med Carola. Hon är svår att motstå och man är beredd att förlåta mycket, skriver recensenten om den svenska stjärnan Carola Häggkvists slutsålda konsert i Helsingfors på torsdagskvällen.
Helsingfors kulturhus 12.2.
Fullsmockat till sista plats – vilket torde betyda nästan 1 400 personer – var det när Carola Häggkvist uppträdde på Helsingfors kulturhus i torsdags. Det bästa av mig heter den pågående turnén, och det är förstås precis därför man vill se Carola på scen. För det bästas, det vill säga de kändaste låtarnas, skull från en karriär som sedan genombrottet som sextonåring pågått i över trettio år. Skivor har hon gett ut med jämna mellanrum under alla dessa år, men det var på åttiotalet hon var störst.
Och hon levererar, som den proffsiga artist hon är, sina gamla schlager- och gospelhits med den karismatiska intensitet hon är känd för: Tommy tycker om mig, Mickey och de tre Eurovisionsbidragen förstås, varav genombrottslåten Främling från 1983 i två versioner. I inledningen hör vi Främling i Orups tappning, med en modifierad och mer melankolisk melodi som han gjorde den i tv-programmet Så mycket bättre (i Finland Vain elämää). (Carola blev så förtjust att hon bad att Orup ska framföra den på hennes begravning.) Som avslutning gör hon den i traditionell schlagerrökarvariant till publikens ohämmade entusiasm.
I schlagermedleyt på slutet ryms många andra åttiotalsdängor som man nästan glömt men gärna hade blivit påmind om i en längre version, i stället för en del annat seriösare material av senare datum under kvällens gång. Men Carola vill mer än att bjuda på feelgood och schlagernostalgi. Hon vill också förmedla ett budskap, och då handlar det inte enbart om hennes tro, som alltid finns med på ett hörn, utan om allmänt blommigt och fluffigt peptalk till publiken om livet och vad som är viktigt på ett sätt som skulle ge en kall cyniker floskelexem. Det är mellansnack som är både trevande och fumligt – Carola må vara en gudabenådad artist men orden har hon inte riktigt i sin makt – ändå verkar uppsåtet vara genuint, och det är bara mänskligt att hon inte är slipad och perfekt i varje detalj. Publikkontakten känns också äkta, och ibland får hon in så fyndiga fullträffar att hon river ner skrattsalvor. Men så är det också en publik som är välvilligt inställd, och står upp och dansar och sjunger med i bänkarna när det svänger som mest. För det är ju nåt med Carola. Hon är svår att motstå, man är beredd att förlåta mycket och i kväll är ingen cyniker. I kväll är det här äkta. Det är en överenskommelse.