Musikrecension: Ensemblen som blev sinfonietta
SE Ensemble, som efter femårsjubileet i fjol passade på att byta ut sitt småfyndiga namn till det totalt fantasilösa Helsinki Sinfonietta, deklarerar i programbladet att man nu har blivit en orkester. Skämtar man? Som om det skulle ha med namnet att göra, när man fortsättningsvis profilerar sig på en skala från kammar- till symfoniorkester.
Dirigent: Erkki Lasonpalo. Solist: Juha Kotilainen, baryton. Brahms, Dvorák, Sibelius. Tempelplatsens kyrka 12.3.
Dessutom fick vi inte veta desto mera om hur ”reformen” påverkat musikersammansättningen. I vilken mån sitter de grundande entusiasterna fortfarande med i leden, fungerar musikerfamiljen nu på permanent basis och om inte; enligt vilka kriterier engagerar man folk för de olika projekten?
Sådana världsliga frågeställningar glömdes dock snabbt när konstnärlige ledaren Erkki Lasonpalo slog i gång Brahms Tragisk uvertyr. Så tillika fullödigt märgfullt och energiskt kan jag inte erinra mig att det här ungdomliga gänget klingat tidigare.
Det slog stundtals gnistor om de patosfyllda orkestertuttina och även om antalet kontrabasar (fem stycken) var onödigt stort i förhållande till den resterande stråknumerären, med en onödigt baktung helhetsklang som följd, var det en fröjd att låta sig bäddas in i de maffiga orkestersjoken.
Innerlig trosvisshet
Samma gällde även i mångt och mycket Sibelius andra symfoni och trots att Lasonpalos tempon mestadels var på makligare sidan om medeltalet – säkerligen ett högst medvetet drag – saknade framförandet definitivt inte kinetisk energi och framåtanda.
Första satsen kändes eventuellt aningen lam, men i andantet började det hetta till och i scherzot och finalen tog man ut de emotionella svängarna med besked, även om de onödigt försiktiga valthornen i finalens huvudtema drog ned aningen på helhetsbetyget.
Jag har bevittnat sämre dirigerade tvåor i Helsingfors och sämre spelade tvåor på annat håll i vårt land och Lasonpalo och hans gäng behöver sannerligen inte skämmas för insatsen. I juni framför man samtliga Sibeliussymfonier vid Heinävesi musikdagar – Lasonpalo gör tvåan och trean, Santtu-Matias Rouvali och Leif Segerstam delar på de övriga – och vid nästa HS-konsert i april dirigerar framtidsnamnet Eero Lehtimäki femman och sexan.
Juha Kotilainen, som kommer att sjunga bland annat just Sibelius i Heinävesi, gjorde nu de fem första av Dvoráks härliga Bibliska sånger i arrangemang för stråkar och oboe och det med en okonstlat innerlig trosvisshet i uttrycket, som rimmade ovanligt väl med sångernas grundstämning.