Skivrecension: Madonna i kraftig utförsbacke
Det börjar bra men mynnar ut i en stor axelryckning. Håller världens största popstjärna på att tappa greppet om den stora publiken? Rebel Heart kan vara det slutgiltiga beviset på att Madonna inte längre är störst på pophimlen.
(Interscope)
Hon är en av världens absolut största artister. Eller rättare sagt, hon har länge varit en av världens största popstjärnor. Senaste plattan MDNA (2012) var lite av en besvikelse försäljningsmässigt, med bara två miljoner sålda exemplar blev den den sämst säljande Madonnaplattan någonsin.
Då imponerades jag av hennes sätt att pricka in sina styrkor och utnyttja dem till max. Det var som att hon drog det senaste årtiondets Madonnasound till sin spets och därigenom presterade ett material som var bättre än på länge.
Däremot ifrågasatte jag hennes relevans och konkurrenskraft i dagens musikindustri, ett problem som blir alltmer uppenbart på Rebel Heart. För en artist som alltid har haft fingret på musikpulsen blir det ett problem när bristen på innovation och nytänkande börjar bli uppenbar. En känsla av att tiden håller på att springa ifrån Madonna infinner sig när jag kommer till slutet av albumet.
Lovande inledning
Det som är frustrerande är att det börjar så bra. Första halvan av plattan som, på grund av en skivbolagsläcka, släpptes på Itunes redan i början av året skruvade upp mina förväntningar rejält. Framför allt i Living For Love, Devil Pray och Ghosttown finns utmärkta bevis på att Madonna fortfarande kan leverera snygga poplåtar. Även dansgolvsinspirerade Illuminati och Unapologetic Bitch är exempel på stjärnans styrkor i fråga om attityd och snygga dansbeats. En kategori dit även klubbiga Iconic måste räknas, en låt som med sitt rapinslag av Mike Tyson också måste räknas som plattans mest otippade samarbete.
Allra bäst blir det i Joan of Arc där Madonna kapitulerar och konstaterar att hon trots allt inte är en superhjälte utan bara mänsklig som oss andra.
Tyvärr är det även här i mitten, just efter plattans höjdpunkt, som det börjar gå utför. Rejält.
Tråkigare än någonsin
En handfull svaga låtar sätter kraftiga käppar i hjulet på första halvans hitmaskineri. Låtar som Body Shop, Best Night och Holy Water kan till och med vara något av det tråkigaste som Madonna någonsin har gett ut. Stjärnan bär upp lite av andra halvans kraftiga frifall med snygga Messiah och klart godkända titelspåret Rebel Heart.
Men efter att ha lyssnat igenom hela plattan är det främst två frågor som jag har svårt att släppa. Varför inte minska antalet låtar från 19 till 13? För en artist som Madonna borde det vara självklart att satsa på kvalitet framför kvantitet.
Och framför allt, har tiden börjat springa ifrån Madonna? För hur jag än letar så kan jag inte hitta det moderna elementet som krävs för att vara relevant på topplistorna. För en artist som i flera decennier varit en av mainstreampopens allra största räcker det inte att tillfredsställa nostalgibehovet hos de befintliga fansen.
Vilket är precis vad Madonnas starkaste spår räcker till den här gången.