Musikrecension: Magnus Lindbergs dagdrivande pianokonsert
Pianostämman är hela tiden intressant, omväxlande och stimulerande, liksom orkesterstämman, men ingendera ger ett särskilt koherent intryck.
Radions symfoniorkester. Dirigent Jukka-Pekka Saraste. Solist Nicolas Hodges, piano. Lindberg, Sjostakovitj. Musikhuset 4.3.
I Magnus Lindbergs produktion har en hel del på senare år kommit att kretsa kring treklangen. Om ackordet ännu under studietiden var en närmast förbjuden konstruktion, har tonsättaren successivt restaurerat det och i dag anammat det med hull och hår – i en syntes med det tekniskt drivna, mera modernistiska tonspråket som varit hans eget sedan starten.
Första gången jag hajade till inför treklangerna i Lindbergs produktion var i slutet av orkesterverket Cantigas (1997–99) – tredje delen i triptyken Feria–Parada–Cantigas som blev tonsättarens svar på Debussys La Mer – när tonsättaren en dryg minut före slutet lät arton minuter av händelserik och energisk musik utmynna i en stor wannabe-katharsis som kändes som hämtad från Hollywood. Sen dess kan man säga att det bara har gått utför. Lindberg har odlat treklanger allt flitigare och i dag använder han dem som smör på brödet eller som färgklickar i ett landskap som är betydligt mera tonalt, "snällare" och mera "publiktillvänt" (kommer någon ens ihåg ett sådant ord längre?) än tidigare.
I andra pianokonserten, som skrevs som avslutning på Lindbergs period som huskomponist vid New York-filharmonikerna och som uruppfördes i New York 2012, finns en liknande anstiftan till tonal katharsis i slutet av stycket, när han gör en kort hänvisning till Chopins oceanetyd – i en pastisch där c-mollstycket gjorts om i en version i E-dur, en version som dessutom känns snarare burlesk eller grotesk än direkt förlösande, speciellt som orkestern tillför en rätt dissonant stämma.
När pianokonserten kom på skiva (Dacapo, 2013) minns jag att jag förhöll mig med en viss reservation till den, om än i positiva ordalag: "Spänning och väntan tycks vara viktigare än förlösning och belöning." I dag retar jag mig mera på den lösa formen och musiken som känns anmärkningsvärt händelserik men saknar riktning. Pianostämman är intressant, omväxlande och ytterst stimulerande, liksom orkesterstämman, men ingendera ger ett särskilt koherent intryck. På något konstigt sätt verkar siktet inställt på slutet hela tiden, medan vägen dit känns synnerligen lös- eller dagdrivande, på ett sätt som inte riktigt rimmar med Lindbergs tidigare så starka målmedvetenhet.
Britten Nicolas Hodges, som nyligen imponerade med fantastiska framträdanden på Musica Nova, exekverar den krävande solostämman skickligt med osvikligt fokus, nästan som om en superdator vore i farten. Ravel och Debussy känns i högre grad än tidigare av som estetiska förebilder, även om såväl piano- som orkestersatsen tydligt känns som Lindbergs egna.
Det fanns knappast någon uppenbar orsak att para Lindbergs konsert med just Sjostakovitjs elfte symfoni – Året 1905 – förutom att bägge styckena använder sig av stor orkester och – med god vilja – binds samman av ett fyratonersmotiv i stil med B-A-C-H. Jukka-Pekka Saraste tolkar Sjostakovitj behärskat, utan större överdrifter. Den här kvällen är RSO:s kollektiva insatser starkare än de individuella.
Upplev pianokonserten via Yle-arenan.
Hela recensionen av skivan med pianokonserten nedan (publicerad i HBL 19.6.2013):
En hisnande uppvisning
Pianokonsert nr 2, EXPO, Al largo. New York-filharmonikerna, dir. Alan Gilbert. Yefim Bronfman, piano. (Dacapo)
När Magnus Lindberg (f. 1958) utnämndes till New York-filharmonikernas huskompositör för en tvåårsperiod med ett års förlängning var det ett kliv uppåt på en också annars ytterst framgångsrik karriär. Under perioden 2009–2012 uruppförde New York-filharmonikerna fyra nya verk av Lindberg samtidigt som man framförde en handfull av hans tidigare verk – en verklig etablering på New York-arenan med andra ord.
Det enskilt största verket av dessa fyra nya verk – av vilka tre finns utgivna på den aktuella skivan – var Andra pianokonserten som uruppfördes av newyorkarna i maj 2012.
Precis som så många andra av Lindbergs verk är andra pianokonserten en hisnande teknisk och musikalisk uppvisning, både från tonsättarens och från uttolkarnas sida. Verket blev en sådan framgång att det omedelbart togs upp på repertoaren på nytt.
Spänning och väntan
Första intrycket är att Lindberg närmar sig olika historiska stilar på ett nästan eklektiskt sätt. Estetiskt är det här en blandning av franskt färgtänkande, hotfulla scener, häftig orkestrering och motoriska rörelser. Prokofjevs pianokonserter ligger nära till hands.
Den som liknat pianokonserten vid en av Bartóks eller Rachmaninovs med den stora skillnaden att den stora förlösningen, katharsis, aldrig infinner sig har onekligen en poäng. Spänning och väntan tycks viktigare än förlösning och belöning.
Jämfört med första pianokonserten skriven tjugo år tidigare känns samma virila vibrerande av, även om den förra i jämförelse känns mycket mera meditativ, dissonant och tungrodd. Andra konserten präglas av ett helt annat flyt, längre linjer, mera upprepningar.
I en intervju inför uruppförandet sade Lindberg att han inte tror att det längre är fruktbart för en tonsättare att försöka uppfinna ett nytt pianistiskt språk, utan att komplexiteten i den pianistiska historien måste absorberas i ett personligt språk och att han försökt uppnå detta, ”inte genom postmoderna stilhopp, utan genom en struktur som skapar spänning mellan vissa uttryckssätt”.
Oberoende av om det handlar om spänning eller stilhopp, infinner sig ett av konsertens mest absurda ögonblick, när Lindberg i ett förbipasserande ögonblick inkorporerar en bitterljuv pastisch på Chopins Etyd op. 25 nr 12 ”Oceanen” riktigt i slutet.
Mästerverk för repertoaren
Israelisk-amerikanske pianisten Yefim Bronfman och NY-filharmonikernas musikaliska överhuvud Alan Gilbert talar gärna om pianokonserten som ett mästerverk. Och inget under. Den tekniska virtuositeten och komplexiteten är hårresande och pianistiskt är den ett riktigt bravurnummer.
Det är full rulle hela tiden. Satsen är kittlande svår. Bronfman har sagt att verket känns fräscht varje gång man närmar sig det och att nya saker träder fram. Lätt att instämma. Lätt att höra i Bronfmans och newyorkarnas spel.
På skivan finns också orkesterverken EXPO skrivet för öppningen av New York-säsongen samt Al largo. Al largo (Mot det breda) är dubbelt så långt som tiominutersverket EXPO, men i bägge styckena känns det som om Lindberg vill utnyttja orkesterns resurser till fullo: i Al largo med större betoning på de ypperliga bleck- och valthornssektionerna, i EXPO med större betoning på stråkarna. Al largo är intensivt skriven, rörlig musik, fantasifullt orkestrerad. Mycket av detsamma kan sägas om EXPO. Här verkar finnas en vilja av att kombinera och kontrastera massiva orkesterforten med skimrande vacker musik.
Som bonus pryds omslaget av en detalj ur Anish Kapoors Wounds and Absent Objects – ett lagom mångbottnat omslag, helblått med cirkulär form, som öppnar för fria tolkningar.