Radioreklam i trettio år
I slutet av april har det gått tre decennier sedan Yles monopol på radio bröts.
Medier
Pionjärer för modern reklamfinansierad radio blev det genuint lantliga Radio Lakeus i Nivala och det urbant ungdomliga Radio City som drevs av Elmu, den rebelliska föreningen för levande musik i Helsingfors.
Svenskfinland var med på ett bittelitet hörn. Iniö kommun grundade sin egen kommunala radio och Hufvudstadsbladet hade en bit av Radio Ettan. Vasabladet utnyttjade aldrig sin koncession.
Politikerna blev duperade
Pentti Kemppainen beskriver i sin nya bok det politiska rävspelet kring Yles radiomonopol i början av 1980-talet. Argumentationen påminner starkt om dagens debatt kring Yles roll på webben.
Samlingspartiet stödde givetvis tanken på kommersiell radio. Centern accepterade privatradio för att liva upp småorterna i periferin. För Socialdemokraterna blev musikföreningen Elmu med Radio City det fikonlöv som dolde de kommersiella intressena i radiobranschen.
Både Radio Lakeus och Radio City blev därför symboliskt viktiga åtminstone för politikerna. Man ville inte erkänna att privat radio egentligen handlade om pengar. Reklampengar. Bland dem som mest drev på reklamradio fanns Reklam-TV, dagens MTV.
En av de mest patetiska figurerna i Kemppainens bok är Jaakko Numminen, centerpartistisk kanslichef för Undervisningsministeriet på 1980-talet. Han valdes till galjonsfigur för lokalradiorörelsen. Numminen företrädde den naiva tron på lokal körsång och spelmansmusik som programform i radio.
Hjältar i boken är däremot alla de tidiga piratradiostationer som fick radiolyssnarna att önska mer populärmusik och mindre sakinnehåll i radio. Vi känner igen namn som Radio Nord och Radio Merkur.
Den största kuppen Kemppainen skildrar var kanske MTV:s riksomfattande privata "nyhetsradio" som sedermera blev Radio Nova. Ökad mångfald i radiojournalistik var det officiella argumentet för den koncession som gavs 1996. I praktiken blev Nova en musikkanal som alla andra.
Kemppainen visar genom en bedövande mängd detaljer att den privata radion alltid har handlat om pengar. Först handlade det om att hitta nya kanaler för reklam. Sedan handlade det om att knippa ihop radiostationer med tidningshus.
Det sista steget togs då myndigheterna 2006 lät skrota pionjären Radio City till förmån för Sanomakoncernens intresse att få egna radiokanaler. Idealet om gräsrötter och mångfald fick vika för de stora mediehusens vilja att behärska fältet.
Skvalradions lov
Kemppainen är själv känd som en av popveteranerna vid Yle. Inte så konstigt att boken jublar över att de privata kanalerna tvingade Yle att acceptera skivprat och kortnyheter som grundmodell för radio.
Märkligt nog heter Kemppainens bok "Radio kuuluu kaikille" (radion tillhör alla, eller alla kan höra radion). Ordleken antyder att den privata radion vore närmare folket än det allmännyttiga Yle. Titeln måste alltså vara ironisk.
Boken slutar vid nuläget. Allt fler lokala stationer råkar i händerna på stora aktörer. Marknadskrafterna trumfar över villkoren i stationernas koncessioner.
År 1985 var idealet att öka den kulturella, regionala och politiska mångfalden i etern. Nu ser vi att allt vi fick var popbaserad flödesradio och reklam. Helt enligt vad olyckskorparna kraxade för trettio år sedan.
Lars Lundsten
Skribenten är mediefilosof.