Skivrecension: En amatör med rejäl dos professionalism
Erkki Palola är en självlärd kompositör som presenterar sig med högklassiga, intressanta kompositioner som spretar åt alla håll. Går det alls att identifiera en stil?, frågar sig Wilhelm Kvist.
(Fuga)
Erkki Palola är mest känd som Helsingfors stadsorkesters mångåriga konsertmästare, som 2012 utnyttjade sin kollektivavtalsenliga rätt att stiga ner från konsertmästarpallen och fortsätta som en förstaviolinist bland andra – med bibehållen lönenivå. Under hela sin karriär har han vid sidan om konsertmästarjobbet komponerat och när han på måndag ordnar en kompositionskonsert i G18 i Helsingfors, som samtidigt blir skivutgivningskonsert, är det första gången på 23 år.
Som kompositör är Palola för de flesta ett oskrivet blad. Han är i huvudsak självlärd och i den bemärkelsen amatör, dock en amatör med en bredd och ett djup som få besitter. Självlärdheten tar sig uttryck i en eklekticism, som gör att musiken spretar åt alla håll och att man kan fråga sig om här alls går att ringa in en stil. Men medan jag förundrar mig över stillösheten, beundrar jag experimentlusten och viljan att hela tiden söka nya uttryckssätt.
Johann Sebastian Bach, György Ligeti och Helmut Lachenmann hör till de tonsättare som, åtminstone enligt Palola, influerat honom allra mest – om inte direkt stilistiskt så åtminstone genom deras strikta förhållningssätt till form. Men lika bra kunde man nämna namn som Sjostakovitj, Bartok, Piazzolla och till och med Philip Glass som uppenbara förebilder på skivan som presenterar verk från de senaste tjugo åren. Den sistnämndas influenser känns av till exempel i trion för två violiner och piano, Oho II.
En sak förenar så gott som alla Palolas verk, förhållandet till violinen. Erkki Palola känner violinens uttrycksmöjligheter utan och innan och att jämföra med en violinisttonsättare som Eugène Ysaÿe är därför inte helt långsökt. Ysaÿe-influenserna är uppenbara redan på öppningsspåret Oho nr 1, opus 13.
Palola tolkar i regel själv violinstämman alltid när det är möjligt (förutom på ett spår) och spelar suveränt expressivt – till exempel i Toccata opus 15.
På ett par spår spelar han duo med en annan begåvad violinist, brodern Juhani Palola, och också i övrigt kan man bara lyfta på hatten för de skickliga proffsmusikernas skickliga insatser: Tuomas Mali på piano, Samuli Peltonen på cello och Ilkka Virta på gitarr.
Menuet for Future op. 20 ”för två hopplösa musiker” ger ett naivistiskt intryck, som inspirerat av en misslyckad spellektion, medan skivans mest esoteriska stycke torde vara A Space Journey opus 17 för violin och ljudband.
Fördelen med nämnda stillöshet är att uttrycksviljan tränger igenom desto starkare, och den uttrycksviljan är påtaglig, till och med påfallande stark.